Det är söndag. Det var det för 9 månader sedan också. Det var en söndag Mathias tog sitt liv.
Livet innan den söndagen var ett hyfsat bra liv. Livet som var ett annat liv. Det som inte var bra var att Mathias var sjuk, han var inlagd på sjukhus för medicinering, men det skulle bli bättre. Han ville tillbaka till sitt liv som det var när det var bra, trodde jag. Jag trodde på det han sa, jag trodde på det läkare på sjukhuset sa, att han skulle bli bra. Att han kämpade så hårt, så hårt för att komma dit igen, har jag förstått senare. Men det blev för svårt, mörkret blev så svårt.

I nio månader har jag befunnit mig i någon slags icke-verklighet. Att Mathias och mina ständigt pågående uppdateringar, om allt och inget, diskussioner och meningsskiljaktigheter för alltid är avslutade, det är svårt att förstå. Kan jag på djupet riktigt förstå det, jag vet inte.

Besöker huset på landet, solen skiner, även om det är en varm oktoberdag så är hösten här på riktigt. Mathias båt som han pysslade så mycket med ligger i solen bakom den lilla röda ladan. Minnena kommer och de gör så ont, de tränger sig in i mitt hjärta, de stannar där .
Det blir en Mathias dag, jag tillåter mig att tänka. Och sakna.

Saknar dig så.