Att förlora någon är att förlora någon varje dag, det finns inget slut. Mathias är borta igen och igen. Den resan har inget stopp. Det som istället byggs upp är en skicklighet i att hålla mig flytande dag efter dag. En skickligt utformad strategi att ständigt befinna mig på stranden, torrskodd och varm, men jag vet. Det är nära till det kalla vattnet med det mörka djupet.

Jag vet också att jag dog den dagen. Den grå januarisöndagen när jag fick höra – Mathias är död- . Jag dog inte fysiskt, men den som var jag dog. För ingenting blir som livet var innan. Livet förändras, allt förändras. Ingenting kan vara som det har varit. Saknaden och sorgen gör att jag blir aldrig densamma igen. Mathias dog och jag fick en ny följeslagare. Sorgen. Och Sorgen går vid min sida. Sorgen försvinner inte. Vissa dagar ger Sorgen mig en ordentlig smäll, den golvar mig. Vissa dagar befinner sig Sorgen lite i bakgrunden, och dagen kan bli någotsånär, för bra blir det inte. Det bara är så. För verkligheten är så oerhört grym och ofattbar. Att vid 29 års ålder avsluta sitt liv.

Jag går till graven för att träffa Mathias. Mitt i den fina sommaren går jag där på kyrkogården och lyssnar på suset i träden. Hör humlornas surrande i de utslagna sommarblommorna. Vill berätta för Mathias hur vi har jobbat för att få ängar på landet, att vi hittade en salamander i dammen, hur tokigt det har blivit här i världen, med krig och maktgalna ledare, hur den lilla kissen utforskar omgivningarna på landet, hur högerpartierna vill skjuta vargar, lodjur, sälar , och förstöra skogar, EU -valet och SD. Ja, det är mycket som sker i den stora och i den lilla värld som vi lever i. Jag vet också att Mathias hade haft sin åsikt avseende alla diskussionsämnen. Jag har hunnit tänka en hel del och jag förstår inte vart han fick sin styrka ifrån och sin oräddhet, samtidigt som det fanns en känslighet att ta fram när situationen så krävde. Det är så som jag känner Mathias.

Jag närmar mig Mathias viloplats och jag kan se ljuset på hans sten. Ljuset har funnits där sedan många månader och jag har hållit det i handen flera gånger. För det finns en hälsning med ljuset, en vän som tackar för alla fina frilufts minnen. Jag tänker på att det finns vänner därute där minnet av Mathias fortfarande lever.

Jag vet att du led så mycket Mathias, i ditt mörker. Men jag tror att vi kunde klarat det , att få världen att bli lite lite mindre mörk. En naiv tanke , jag vet, men jag saknar dig så innerligt Mathias. Det är så tomt och tyst.

Älskar dig

Mamma