Ännu en månad tillända. Den 14:e igen.

15 månader. 455 dagar.
Månader, veckor, dagar har gått sedan Mathias tog sitt liv.

År på landet idag, det är lite vårstädning på gång. Lillebror ska komma söderöver och tillbringa påskhelgen på landet med sina vänner. Känns fint att kunna fixa och pyssla lite inför deras landetvistelse.
I närheten av landet finns väldigt bra klätterleder. Då ligger landet strategiskt till, klättring på dagen och samvaro med matlagning på kvällen.

Tar paus i vårstädningen och åker till Vägeröds Dalar. Ett naturreservat nära havet. På våren är marken täckt av vitsippor och svalört.
Ett hav av blåsippor. Blåsippor i massor. Många underbara blå, de lyser fint där i ett vårlandskap som förövrigt har färger som går mest i skalan grått till brunt.
Mathias och jag har varit här. Vi gick tillsammans på den gamla stensatta landsvägen, det var en stilla sommarkväll för några år sedan. En kväll att minnas, samtal om ämnen som engagerar. Om träkajak och friluftsturer. Ingenting nämndes om psykisk ohälsa. Älskade Mathias, jag har så många frågor. Det är så mycket tankar. Hur mådde du då ?

Hemma igen, fixar en kaffekopp med mörkrost. Så är den där, sorgen. Mathias finns överallt, i trädgården, i huset, i rummen, i köket, i drömmen. Kasten i tillvaron blir så stora. Döden har en närvaro i mitt liv, en närvaro som jag aldrig tidigare tog in i det pågående livet. Då var den så avlägsen, så avskärmad.
Förnuftets röst talar, livet går vidare.
Sorgen och saknaden tar sina egna slingriga stigar, omöjliga att styra, vill inte ta samma väg.
Måste få tid. Tid för sorgen.

Lillebror kommer till västkusten i veckan. Det blir påsk i år igen.