18 månader sedan Mathias inte klarade av sin sjukdom.
18 månader sedan sjukdomen blev så svår för honom att han inte orkade fortsätta i sitt liv.

18 månader. Ett ögonblick och ändå en evighet.

18 månader med sorg, saknad , ångest och skuld. Känslor som jag alltid bär med mig, vart jag än är, vart jag än går.
Går gör jag mest, förflyttar mig mellan, jobb, trädgård, höns, lillgossen, odlingar, vänner och min häst.
En utmaning är att vara stilla. I sinnet. När det är aktivitet så kan jag distrahera mig själv, från mig själv, från det som gör så ont. I stillheten finns bara smärta, smärtan blir så intensiv.
Smärtan gör mig rädd, allt det onda gör mig rädd. Det är inte sorgen som inte går att ta. Den möter jag hela tiden, pratar om , delar med mig av, skriver om. Men rädd för att inte orka.

Men det går att leva med sorgen, den gigantiska sorgen, med saknaden, med rädslan. Det är någonting jag måste tänka på, det går att leva med den bottenlösa sorgen. Det är tungt, men det går, det trodde jag aldrig.

Ska åka ut idag, ut i den fina sommaren. Försöka trycka ner de negativa tankarna. Ta med termos och fina tankar på Mathias. Tänk om jag kan dricka kaffe där nattvioler växer och pärlemorfjärilar flyger.
Fjärilen får ofta symbolisera döden. Våra liv här och nu är som larvens, döden är som mörkret inuti puppan och fjärilen är den nya förvandlade människan.
Jag ska dricka kaffe och titta på fjärilarna.