I går var det 5 månader sedan Mathias tog sitt liv. 5 månader, ibland känns det som en del av en evighet, ibland som det bara är någon vecka sedan den där hejdåkramen.

Mina tankar är hos Mathias så ofta och Mathiasbrustet finns där mest hela tiden. Tankarna kommer, det är tankar jag inte kan styra med min vilja, de kommer för att Mathias är död. Jag måste ta emot tankarna för att förstå att det är så.

Jag tar emot tankarna men det finns situationer eller miljöer som jag inte orkar närvara i eller besöka. Att komma till en plats som väcker starka minnen, gör att saknaden går rakt in i mig, det finns ingen sköld som stoppar. Jag är så sliten och trött men jag kan trots det förstå att det är ställen där jag faktiskt inte kommer att klara av att vara. Sorgen är på allvar, jag måste hålla den på en nivå där det går att uthärda.

Jag kommer aldrig att förstå, jag älskar dig så oerhört mycket.