14 september, 8 månader sedan Mathias tog sitt liv.
Det svarta hål som bosatte sig i min kropp den dagen som Mathias dog, det fortsätter växa. Jag blev en annan. Jag tycker världen är färglös. Söker efter mening, men orkeslösheten vinner.

Regnet har nått västkusten, jag tog på mig regnkläder och gick ner mot havet. Min regnjacka, den får vara som ett skydd mot världen. Jag sätter mig på vid stranden och fokuserar på vågorna och dess väg in mot land. De slår hål på mina tankar, tankarna som gör så ont.

Ser mot horisonten, ser dina vackra ögon och ditt fina smittande leende.

Så svårt det är att leva.

Min kärlek till Mathias, är lika stor som sorgen.