Att återskapa ett liv efter det att hela grunden rasat tar tid. Jag försöker bygga på med stenar och ordna dem på ett sätt så att det blir någorlunda hållbart, får också plocka ner och försöka bygga på ett annat sätt. Att återgå till jobbet kräver många stenar, speciella stenar och det bygget kommer att ta tid. Nu jobbar jag fortvarande 25%, den trötthet det skapar motsvarar långt ifrån insatsen i tid. Det är inte jobbet i sig som är tröttande, det är att  jag får kämpa med att hålla mig upprätt, gå i korridoren och säga god morgon, möte med kollegor, orientera mig i vad som hänt, som om det bara är att fortsätta leva. Jag kämpar så hårt för att fortsätta leva. Jag kämpar så hårt, då har jag bara börjat på min grund, frågan är om någon sten verkligen är på plats. Hur mycket kraft ska det ta, och var hittar jag kraften?

Den här helgen blev det ett besök från grannlandet. Lillebror tog flyget från staden norr om polcirkeln, landade i Göteborg fredag lunch. Det var panerat för en svensexa sedan många månder tilbaka, så det var anledningen till besöket. Men det blir några möten med Lillebror. Lunch i Göteborg, vi hamnar på The Barn. En god lunch, småprat och uppdateringar om här och där.
När vi sitter på restaurangen inser jag att medelåldern är kanske runt 30 år vid de bord som finns runt omkring oss. Sommarglada unga killar och tjejer. Livliga diskussioner och många glada skratt.  Jag noterar att det vid bordet jämte sitter en kille med glasögon, skjortärmarna är lite korta, de räcker inte riktigt till de långa armarna. Så lik Mathias. När hamburgarna serveras, hugger han in och tallriken är tom innan hela gänget blivit serverade. Får dölja tårarna som så många gånger, så likt. Det var ju Mathias som också skulle vara här, elda på diskussionerna, fixa till skratten, ställa kluriga frågor, le med hela ansiktet och sedan fråga vad var det vi åt? Han skulle vara här, han var så levande, så mitt i livet, han skulle planera för sin sommar.

När lunchstunden har gått och jag är hemma igen tar den totala tröttheten kommandot över mig, jag har ingenting i reserv för att mota bort den, den förlamar.

Älskade Mathias. Jag försöker förstå att sommaren ska levas utan dig. En mardröm, så svart, svartaste av allt svart, så svårt.