Så är den här igen, julen, den andra julen utan Mathias.
Att det ens är möjligt.
Snart har det gått två år sedan polisen knackade på vår dörr och livet tog den vändning som är den mest fasansfulla mardröm som föräldrar kan få.
Kan man vara så stark, går det. Jag har inget svar, det jag vet är att det gått två år.

För två jular sedan var jag ovetande om det öde som skulle drabba Mathias, drabba oss, drabba Mathias vänner. Förlusten av ett liv som han var så värd att leva.
Vad tänkte han den sista julen.Visste han redan när han kom två dagar innan julafton, när han kom inramlande genom dörren med ryggsäcken fullpackad med Mathias prylar. Med fårskinnet som han köpt på beställning av mig. När han slängde sig ner på stolen och berättade historien om när han var på herrgården och handlade ett fårskinn, allt för att komma hem med julklappen på önskelistan.
Hur ont hade han. Hur kunde han dölja sina tankar när vi åt den färdiggrillade julskinkan, drack den första julölen, provsmakade de sallader som han alltid förvissade sig om att de skulle finnas.
Går det någonsin att försonas med de obesvarade frågorna.
Jag tror att Mathias ville leva, uppleva framtiden tillsammans med oss, med alla vänner som var så betydelsefulla i hans liv. Vi var där, de var där. Men i den stunden, den dagen orkade han inte.
Om han orkat den dagen, om.

Alla de sms som smattrade på de där veckorna innan jul, med planering, frågor, kommentarer, kommentarer som fick mig att skratta så hjärtligt. Nya funderingar, nya inlägg, nya ämnen för prat. Nya skratt.

Jag saknar dem, jag saknar dem så obeskrivlig mycket, jag saknar det livet så obeskrivligt mycket och det gör så obeskrivligt ont.

Kampen i livet fortsätter på julafton, på juldagen.
Jag orkar inte tänka på de dagar som kommer, men jag gör det ändå.