Mathias har varit död i 8 månader.

Det är lördagsmorgon igen, det har varit några sådan sedan den 14 januari. Ibland på lördagar hade Mathias och jag frukostscype, om vi ringde varandra var lite beroende på det berodde på hur sen fredagskvällen hade blivit samt hur många öl som hade halkat ner. Skallebank eller inte. Vissa lördagsmorgnar startade jobbet i hamnen så tidigt att övrig aktivitet fick läggas åt sidan.  Hursomhelst så är lördagsmorgonen starten på helgen och det var ett fint tillfälle att summera veckan och höra om planer framöver.
Vi hade alltid fixat morgonkaffet innan vi ringde. Mathias med kaffekoppen och sitt leende i videosamtalen är oförglömligt.
Nu är det tyst och tomt.

Den här lördagen är solig och klar, jag åker ut till stallet. Det är så stilla, hästarna går och betar i gräset, som nu har blivit grönt. Bilden är så stämningsfull och luften är fylld av höst. Fåglarna har tystnat , det är bara några grågäss som flyger söderöver. De pratar med varandra, eller är det med oss. Vi ses igen till våren, för visst är det så att livet pågår till våren också. Så ska det vara. Det var så jag trodde.
Min fyrbenta vän och jag går på grusvägen och tar sedan stigen i skogen. Vi pratar om Mathias, hur kan livet vara så orättvist att en så fin godhjärtad människa inte kan leva. Mathias hade så mycket att ge, han gav livet en annan dimension. Vi är ute länge, jag är rädd att gå tillbaka till stallet och vidare hemåt. Hemma finns minnena, minnena som gör så ont. Där sluter sig mörkret och jag får kämpa så hårt för att styra mina tankar. Kämpa mot allt som gör så ont.

Det alldeles för korta livet, det fanns så mycket kärlek kvar.