14 juli 2020, det var några dagar sedan det datumet stod i almanackan som dagens datum. Den dagen var det precis två och ett halvt år sedan Mathias inte orkade kämpa mot mörkret.
Då det blev ett stort hål i min verklighet, då det blev ett tomrum som ingen kan fylla.
När jag möter någonting som påminner om Mathias, så börjar såret att blöda. Det är saker , platser, lukter, aktiviteter som påminner om aldrigheten. Och det är ofta det händer, väldigt ofta, möjligtvis beroende på att Mathias avhandlade aktiviteter i ett rasande tempo, hade koll på mycket och delade gärna med sig. Ställde nya frågor och sökte svar, slutade aldrig fundera, alltid nya reflektioner.

De där orden tjatar i mitt sinne – att Mathias inte finns, att han skulle varit med i sommaren, planerat kajakturer, varit på vandring, seglat i folkbåten, spridit sin sommarentusiasm. Men han har varit död i 913 dagar.
Jag har burit honom nära mitt hjärta i nio månader och jag fortsätter bära honom i mitt hjärta, där får han leva , varje dag, så länge jag lever.
Med sorgen följer så mycket trötthet, det är så jag upplever det när sorgen och smärtan tynger. Jag känner att jag åldrats många fler år, många fler än de två och ett halvt som gått.

Den 14:e är också kronprnsessans födelsedag, men kronprinsessan det var något Mathias inte brydde sig om .
Att det däremot är Frankrikes nationaldag och att det var den 14 juli som Franska revolutionen inleddes med stormningen av Bastiljen och att det blev början på avskaffningen av monarkin. Det är mer av en händelse som hade engagerat och gett krut i diskussionen.

En dag till går mot kväll, denna soliga sommarkväll ramlar jag trött ner i tv soffan. Stefan Sundström är gäst i pratprogrammet. Reenes brygga sänds på andra kanalen.
Kniven träffar hjärtat.

Älskade, älskade Mathias, varför?