Det här är en tid som brukar fylla mig med förväntan och energi. Den ljusaste ljusa tiden närmar sig, semestertiden känns nära. Planerna för sommar och semestermånaderna är noga nedskrivna i kalendern och sommarkänslan är där.

Men det är inte som vanligt, allt är FEL, så fel,  Mathias död är fel, mitt liv är fel.

Var på landet i helgen, tog även en utflykts och fjärilstur till Fiskebäckskil. Att köra vägen ut till Fiskebäckskil gör att minnena hugger tag i mig, går inte att mota bort. Så många gånger jag har kört vägen till Kvartsita, för att fixa Mathiaslogistiken, hämta lämna, ordna med utrustning, lämna grejer och packning. Förra sommaren innehöll också en del turer till Kvartsita med Mathias. Motorn på skutan var inte i ordentilgt skick så Mathias med verktyg skulle dit och hem. Solen sken, Kvartsitajobbare i oljiga shorts och tröjor drack kaffe, bjöd på kaffe, diskuterade hur problemen skulle lösas. Tjärdoft, havsluft, känslan av träbåt, trutarnas skrik, fallen smattrar mot masten. Jag lurades att tro att livet var bra.

Jag kan inte ta in verkligheten, kan inte ta in sommaren, kan inte ta in att det har hänt.  Ska Mathias inte dit igen, blir det inga nya minnen och berättelser.

Går det att möta sommaren, vill jag hellre att det ska bli september. Väntar på att hösten ska komma, när livet i naturen dör. Då har det gått längre tid sedan Mathias tog sitt liv, är smärtan mindre då ?

Varför? Älskade son.