Midsommar och dess firande är väl inarbetat när man är i min ålder. En tid när alla är glada och allt är vackert. Sommar, blommor, fågelungar, sill, nypotais och jordgubbar. Allt fanns med i år igen.

Innan helgen så undrar hur jag ska orka möta allt som är så välbekant. Mathias har varit med 29 midsommaraftnar i mitt liv, det är hälften av alla midsommaraftnar jag har upplevt. Mathiassaknaden är med och den är tung.

Midsommaraftonen tillbringas i sommarhuset. Vännerna kommer och vi äter midsommarlunch precis som alla andra år. Tar en midsommarpromenad och ger oss tid att se detaljer, midsommarkvällen är lång och ljus. Naturen är så enastående vacker, midsommarblommorna i dikeskanter och på ängar, hästarna går på bete i stora fina skogshagar och kantarellerna har vuxit upp ur marken. Kantarellerna måste jag plocka , det är de första för året.
Vi bestämmer oss för att leta efter en liten orkidé , knärot, till slut finner vi den efter ungefär en halvtimmes letande. Och det är som med trattkantareller, hittar man en hittar man flera. Det känns åndå fint att hitta orkidén, liten , lågväxt, mörkgröna blad i en rosett. Nu vet jag att den blommar om ca en vecka, knopparna var ganska stora..

Det är fint, det är midsommar, vännerna är här, det blir mycket prat och skratt. Men jag är inte glad. Jag kan inte känna någon riktig glädje. Jag saknar dig så, ditt obligatoriska midsommaraftonsamtal, ibland blev det flera. Alltid fanns det planer. Mathias pratade om packning, öl och sill. Så mycket planer och energi, du borde varit här, du skulle ju fira midsommar.

Mathias du finns alltid med mig, men det är på så fel sätt. Älskar dig.