Nu fyller Lillebror 29 år, snart är han äldre än sin storebror. Svårt att ta in, svårt att förhålla mig till tankarna.
Mathias blir bara yngre, för alltid 29 år och 3 månader. Att Mathias som var så levande inte blir äldre än 29 år, det är tankar som gör ont.
Han står liksom kvar där på Henriksdalsberget, ständigt 29 år, och vi andra fortsätter framåt. Han står kvar där som en bild i mitt minne med allt sitt engagemang, alla ideer , all vilja, all diskussionshunger. Alla och allt fortsätter med tiden. Miljöarbetet fortsätter, om dock i en mer undanskymd skepnad pga coronaviruse. Båtaktiviteterna pågår för fullt. Allt fortsätter och allt känns så fel. Så fel att att Mathias inte är här.

När Mathias var 29 år och 3 månader, tog sjukdomen hans liv. Då orkade han inte med livet, inget han valde, men ändå hade han inget val. Han orkade inte kämpa längre.
En söndag gick han hem, med permission från psykavdelningen. Hemma i sin lägenhet tog han sitt liv.
I mitt liv finns det ett liv före och ett efter. Jag skriver inte liv efter, det är inte så det känns, det är bara ett efter. Dagar efter. Tid som går, det är mitt efter. Många tankar på Mathias sista tid finns i mitt efter.
Många tankar på att jag inte hade kunskap nog att kunna hjälpa honom. Att jag inte förstod, att jag inte förstod hur sjuk han var. Inte förrän livet inte fanns. Det finns en skuld i det. En stor skuld.

Sorgen lever sitt liv, det är bara att hänga på tiden som går. Sorgen måste jag hantera som det kommer. Det går aldrig att förutse hur man ska reagera eller hur man ska känna vissa perioder. Händelser, minnen, sinnesintryck kommer liksom oförutsett. Ibland kan jag försöka förbereda mig på hur jag ska ta mig igenom specifika möte, besök på platser som framkallar minnen. Tuffa minnen, minnen med Mathias. Men att förbereda sig, tämja sina tankar, det är inte vattentätt, känslorna tar sig igenom.
De senaste veckorna har saknaden åter varit mer påtaglig. Kanske för att det är den tiden med vår, båtar, hav, sol. En tid som gav Mathias ännu mera energi, kanske hade han en egen lite fotosyntes som drog igång när ljuset kom och dagarna blir längre. Den tid på året när han hade få vilopauser mellan akiviteterna. Den tid på året när jag verkligen fick fånga honom i flykten.

Den tredje våren med den enorma saknaden.

Jag minns knappast någonting av våren för två år sedan. Tiden efter Mathias begravning och fram till sommaren försvinner in i en dimma, dagarna måste ha gått. Lillebror måste haft en födelsedag. Dagen den 14 måste ha funnits varje månad då också, och jag tog mig igenom.
För jorden fortsätter snurra, det gör den.

Nu, en vardag som kantas av Corona. Här är vi alla lika, alla är drabbade, på ett eller annat sätt. Det är allvarligt . Här hemma ska vi befinna oss i någon slags halv-karantän. Själv sitter jag i karantän, nästan självvalt. Hemmakontor, strikta restriktioner på jobbet, alla jobbar hemma och blir på kuppen experter på micrsoft team. Men det funkar ok.
Det är inte så långt att gå till jobbet, så efter avslutad arbetsdag är det nära till potatis landet, så jag passar på att sätta potatis, sköta trädgårdslan och få mer jord under naglarna.
Men till grannlandet är det stängt. Det verkar rätt så väldigt mycket stängt. Där är lillebror.
Ett opålitligt och oförutsägbart virus som bestämmer när jag får träffa lillebror igen. Kanske till jul? Kommer flygen att gå ?
Har läst att det finns smuggelvägar söder om Riksgränsen, det kanske är den vägen som är enda möjligheten att ta sig till grannlandet på väldigt lång tid.
När en lösning finns, en öppning , en smuggelväg, vet jag någon som inte hade tvekat, utan redan planerat klart. Fixat träskidorna, packat tält och fyllt pulkan med förnödenheter. Siktet inställt. Mot lillebror.

När Mathias var här så tänkte jag aldrig någonting annat än att han alltid skulle vara här . Alltid finnas med oss, alltid ….
Jag saknar Mathias så ofantligt mycket.