Den 14 januari , en söndag, var den dag då Mathias inte orkade leva längre, den dag som han inte uthärdade  sjukdomen, då den enda utvägen som han såg, var att ta sitt liv.
Jag fick ett sms på morgonen, sen var det tyst i telefonen. Jag försökte nå honom under dagen,  inget svar. Men jag visste att han skulle iväg och träffa sina kompisar och sedan tillbaka till sjukhuset. Så jag ringer väl senare igen, så tänkte jag då.  Dessutom hade vi pratat dagen innan om att jag skulle komma i veckan efter. ”Ja, du är så välkommen”. Mathias lät trött, men han hade berättat att det var svårt att sova på sjukhuset, och trött, ja det är man om man inte mår bra.
Jag kommer att tänka, om och om igen på det samtalet. Under hela mitt liv, tankarna kommer att komma, kunde jag gjort något, skulle jag åkt till Stockholm på lördagen, skulle jag ha frågat mer, men vad skulle jag frågat när jag inte förstod. Tankarna snurrar, smärtan blir starkare och starkare, måste släppa, måste släppa tanken nu.

Polisen kom till vårt hus på kvällen, beskedet, smärtan, jag var helt säker på att jag skulle dö.
Jag har överlevt, överlevt alla dagarna där varje dag är fylld av samma tunga saknad.

I år är den 14 januari en måndag,  jag har tagit ledigt från jobbet. Det är en dag som jag inte vet hur jag kommer att kunna hantera.
Tänder ljus på Mathias grav. Stannade hos Mathias en stund. Sökte efter svar.

Sedan tillbringar jag dagen hos min vän och tillika Mathias gudmor. Tillsammans promenerar vi ut på Hindens rev. Vinden är kraftig, får fart över Vänern, vågorna slår mot stranden. Revet sträcker sig långt ut i Vänern och vågorna slår in mot stränderna på båda sidor om stigen. En underlig känsla, ljudet från vågorna kommer från två håll. En meditativ promenad, då tankarna renades och kinderna pinades av vinden.

Det fanns korta stunder av ro, det är de tomma stunderna som inte rymmer de tankar som smärtar.

Plötsligt ser vi dem, de små stjärtmesarna som vigt klänger runt i buskar och träd. De är så fina, dessa runda små mesarna  med lång stjärt. Liknar mest en liten ljus boll med svans, där de flyger fram och tillbaka längsmed stigen. Vi får ha dem som sällskap på vår promenad. Mathias hade gillat dem, han hade ivrigt studerat dem, han hade ivrigt kommenterat deras vighet, memorerat deras läte.

Ryggsäcken är med, kaffet finns i termosen. En kall måndag i januari, på stranden, kaffe paus mitt på dagen.

Det var mitt på dagen som Mathias tog sitt liv.

Jag reser mig upp från stranden för det är så man gör.