I går var det lillebrors födelsedag och idag såg jag ladusvalorna för första gången i vår.
Det känns inte så länge sedan som lillebror firade födelsedag förra gången, eller gör det?
Förra födelsedagen levde Mathias och vi märkte inte något av hans ångest, inte minsta antydan. Jag läste i min dagbok att jag försäkerhets skull ringde och påminde om lillebrors dag, det är ju så lätt att glömma när det är så mycket vårpyssel i hamnen. Båten var i alla fall sjösatt och Mathias var nöjd med att det var så. På jobbet var allt på topp, han hade fått ett projektförslag godkänt.
Samtidigt känns det som det är en evighet sedan, så är det nog, för det var i mitt andra liv.  I allt som händer nu finns det ett före och ett efter.
Det är första gången sedan Mathias dog som jag ser ladusvalor igen.

Det är ibland väldigt svårt att ha lillebror 180 mil bort. Det skulle vara bra att ha varandra små stunder emellanåt, som att ge en födelsedagskram när livet är svårt att leva.

Mitt liv har fallit sönder, precis som jag. Döden kom och smulade sönder min tillvaro. Jag försöker förtvivlat lära mig att leva med att Mathias inte finns, den sorgen måste jag ha med mig varje dag, det går inte att stänga den ute.