Solen skiner och våren är på väg, snön smälter och tjälen släpper greppet alltmer. Natten som gick var en natt när det var svårt att sova, det är så hårda känslor som finns inom mig när jag återigen förstår att jag aldrig kommer att få ta del av Mathias dag och alla hans idéer.

På morgontimmarna hör jag hur sångsvanarna flyttsträcker över vår hus, jag visste inte att de flyttade om natten. Kanske lite mindre farligt, de måste vara försiktiga med sina liv.

Vi tar en tur längs kusten, stannar vid en vik där isen släppt. Där simmar sångsvanarna tillsammans med några grågäss. Ljudet från dem får mej rofylld på något märkligt sätt. Ute, där kan jag fylla mina tankar med vad naturen erbjuder , både i landskapet och i detaljerna , jag känner liksom att Mathias är med.

Planeringen för begravningen börjar vi med när vi kommit tillbaka hem efter Stockholmsresan. För att klara av att bara börja tänka på något sådant ofattbart som en begravning för Mathias, tar vi långa promenader ofta längs kusten. Storasyster med familj och lillebror stannar kvar och bor i vårt hus, allt för att vi ska vara tillsammans och prata om det som vi måste göra under de stunder vi orkar. Vi hjälps åt. Vi försöker få till en struktur, vi måste meddela alla Mathias vänner, våra vänner och bekanta. Mathias har hunnit med så mycket i sitt liv, han har bott på många platser under studietiden, samt jobbat, rest och gått på folkhögskola. Hur finner vi dessa kompisar och vänner?
Lillebror författar ett brev och vi hjälps åt att leta adresser. I brevet berättar vi vad som hänt , att Mathias gjorde allt han kunde is sin kamp mot en depression men söndagen den 14 januari blev mörkret för stort och han tog sitt liv. Att vi i familjen i samband med begravningen inte har någon önskan om donation till någon fond, vi vill istället att alla fortsätter minnas Mathias och sprider den stora glädje, engagemang och kärlek han hade till naturen och människorna i sin omgivning.
Under tiden fylls vårt hus med blommor och hälsningar, alla är lika oförstående som vi, vad har hänt? Vi får besök av fina vänner, några kommer med färdiglagade middagsrätter, några kommer med lunch till oss alla. Alla vill hjälpa till på det sätt de kan, handla, skjutsa, ja det känns som vi kan få hjälp med allt, men ingen kan bära tyngden i våra hjärtan ens för en liten liten stund.

Vi klarade av dessa dagarna för att vi var tillsammans, men hela tiden återkommer tanken på att allt är så fel.

Så tänk på Mathias och sprid kunskap om naturen, en liten ide, tanke, gärning då och då, så betydelsefullt det blir. Möt människor som finns nära er, var närvarande och lyssna, så betydelsefullt det är.