Det är sommar, det är varmt, det är så att jag saknar Mathias, det är så fel att han är död.
Saknaden gör fysiskt ont, och saknaden tar ingen paus, jag kan inte lägga den ifrån mig för ens en liten liten stund.

Jag saknar dina glada tillrop, ditt glada leende när när du kommit på någon ny ide. Du kunde komma in i ett rum och berätta en rolig historia och folk blev glada. Du gjorde dig inte till, tyckte du om något så sa du det, tyckte du inte om något så sa du det också. Jag saknar dina slående kommentarer, jag vet att de ibland var vassa, men du kunde lämna det där och då och sen var det inte mer med det, dina kommentarer var dina kommentarer.
Du hade reptilsnabba svar, mitt i prick, ibland på lite obekväma frågor, men det var som det var, rakt på sak.

Har börjat känna på jobbet den här veckan, 2 timmar om dagen, typ arbetsträning. Det låter inte svårt att klara av det. Men så mycket kraft det tar, undrar om det är det stora svarta hålet i mitt hjärta som suger upp all energi?  Mina ständiga försök att skapa ett nytt liv? Jag har kraschlandat så brutalt när jag snurrat in mig i de ostyrbara tankarna. Det finns ingen utväg.
Mina fina fantastiska kollegor planerar, hjälper, stöttar , pratar och frågar om Mathias.

Den onödigaste döden.
Det går inte att tänka på en framtid utan Mathias.