Det finns en sorg som tar kraft. En sorg som är avgrundsdjup. En sorg som inte tar paus. Som tär. En sorg som skär i hjärtat. Den sorgen som numer är en ständig följeslagare på min livsresa. Med förlusten av en son som i stunden inte orkade leva är det så svårt att orka fortsätta framåt.
Din oro, din ångest, ditt mörker, din smärta. Vad tänkte du på? Varför?
Älskade, älskade vän. Det tomrum du lämnat efter dig är så oändligt, oändligt stort.

Sommar, sol, värme, ljus och hav. Den allra bästa sommartid och en tid som borde kännas behaglig, en stund för paus, en tid som finns för lite annat pyssel. Men jag inser att det finns ett skav i det behagliga, ett ständigt skav. Ett envetet skav som leder till tröttheten. Och jag är så trött, så in i själen trött.
Snart är första sommarmånaden passerad och jag söker efter kraften, strävar efter att en liten del ska återvända. Denna totala kraftlösheten, den kan jag inte bli av med. Saknaden tär och saknaden av Mathias finns vart jag än vänder mig. Platser, händelser framkallar minnen som gör ont.

En resa till grannlandet har det i alla fall blivit i juni. Det är så fint att besöka lillebror med flickvän och såklart huskyhund Dagny. Nu bor de så fint, i ett hus på sluttningen ner mot fjorden. Mycket samvaro och fina samtal. Med kaffet serverat, sittande i fåtöljerna, med utsikt över fjorden och kikaren till hands så ser vi både tumlare och havssulor därute. Makalöst vackert. Utsikten över fjorden är milsvid och molnformationerna över fjällen är i ständig förändring. Jag försöker vara i stunden, bara slappna av och följa vädrets förändringar.
Och så Dagny, en så fin liten filur. Hon hjälper till att skingra tankar, har inga krav, tar stunden som den är utan några värderingar på det. En hjälpande vän. Och jag vet, jag vet så väl att Mathias hade älskat allt detta, fjorden, tumlarna, utsikten, Dagny. Han hade velat ha kontinuerlig uppdatering om händelserna vid vattnet. Och ifrågasatt varför vi inte drog upp någon torsk och varför lillebror inte fixat ngn båt ännu, de har ju förtusan bott där i flera veckor….
Varför ?

Framöver blir nog några veckor på landet, det Bokenäs som i mitt förra liv fylldes av bad, båtar, hav och renovering. Nu har jag ingen längtan dit. Jag kommer att tillbringa tid där, jag kommer att utmana och söka efter de ljusa stunderna, öppna sinnena för allt det fina. Jag har checkat in i en ny fas på livsresan, blivit pensionär. Visst är det en förmån att kunna planera sina dagar för att göra saker som inspirerar, men det ger också tid till tankar. Tankar om det liv som tog släcktes, att det var verkligen inte så här det skulle bli. Jag kommer att brottas med känslorna som infinner sig med vistelsen på landet. Vara där, kämpa med att vara i nuet och ta emot lillebror, flickvän, Dagny och storasyster med familj samt goda vänner.
Brottas mot aldrigheten. Och ångesten när jag återigen , jag vet inte hur många gånger, insett att jag aldrig mer får stå vid busshållplatsen och se dig komma från bussen, skjutsa vidare till landet. Knappt hinna parkera innan du har gått runt traktorn för att kolla att Fergusson funkar, kommentera att inte någon skrapat bort rosten. Gå in i huset och utbrista att taket är så lågt i det här huset byggt för hobbitar. Mitt hjärta går sönder när jag tänker på att vi aldrig mer kommer att sitta samlade vid köksbordet, äta makrill och avsluta middagen med kaffe från kaffemaskinen som gick varm när du var här. Jag saknar diskussionerna där åsikterna gick isär, ganska så brutala åsiktsskillnader. Det kändes stundtals jobbigt då, nu känns det inte så. Nu vet jag vad som är svårt, nu sörjer jag även de stunderna.

Det är den femte sommaren när Mathias inte finns med. Jag känner mig så trött, så krossad. Krossad av all skuld, varför? Älskade vän. Jag har förlorat en älskad son och också förlorat en allra bästa vän.

Du finns för evigt i mitt hjärta. Jag älskar dig Mathias, nu och för alltid.