Veckan har förvånande nog farit fram i ett raskt tempo. På jobbet är det intensivt, tidiga morgnar och långa dagar. Det är stundtals svårt att pussla ihop dagarna, att orka med dagarna, att delta aktivt i allt som pågår, att hålla mig från den svarta avgrund som jag närmar mig kanten av. Att leva det liv jag hamnade i, livet med sorgen som ständig följeslagare.
Sorg tar kraft, sorgereaktionerna är kända reaktioner, trötthet, initiativlöshet, meningslöshet, koncentrationssvårigheter, ledsenhet, nedstämdhet , även fysiska smärtor. Allt det här är känt, men det finns inte utrymme för något av detta i vardagen, med det är så att det påverkar förmågan att arbeta. Det blir liksom att kämpa i uppförsbacke hela , hela tiden, ibland brister det.

Som avslutning på veckan så träffar jag en av Mathias fina vänner. Planerar in en långlunch tillsammans. Vi träffas på Jordhammars herrgård. I huvudbyggnaden serveras nu lunch i en bohuslänsk herrgårdsmiljö. Vi slår oss ner vid ett bord i glasverandan, det milda ljuset når oss genom de höga vitmålade fönsterna. Det är en råkall februarifredag på västkusten. Men värmefläktarna är på, värmen sprids och det känns ombonat i den anrika miljön. Det blir ett fint samtal. Vi minns tillsammans. Skuldkänslor finns hos oss båda. Mathias vän har också så svårt att förstå att han var så sjuk. Tänker mycket på de samtal de haft, det var ju Mathias som alltid var positiv och hade inställningen att det ordna sig , det blir bra. Så var det även under de månader som han var sjukskriven, – det är bättre nu, det går åt rätt håll- .
Det är fint att få dela minnen, att få prata om Mathias, att tillsammans stötta varandra för att gå vidare i sorgen. En dag kanske minnena inte gör så ont.
Vännen bor nära havet, när blicken möter havet är det svårt att inte tänka på Mathias. Vid ett tillfälle under våren såg hon en stor molnformation som var exakt som bilden av en svala på himmelen, hon skriver i meddelande till mig att det var nog Mathias som försökte säga hej.
Svalan finns fångad på bild och jag har fått tillåtelse att använda den här som inledning på detta blogginlägget.
Visst är det så lätt att tänka på Mathias, blå himmel, vår och grönska på ängarna.

I den stora sorgens famn, musiken som spelades på begravningen, där finns också svalorna med, en bit in i texten  –

och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss
så vi når varandra

Mathias vill nog nå oss.

Herrgården och intilliggande ekonomibyggnader framkallar också minnen med Mathias. Det fanns en slöjdförening som hade sin utställning där under många år. Där har vi varit. Redan då fanns intresset för träarbeten. Båtarna dök dock upp i ett senare skede, det var efter mopederna, det var efter traktorerna ………Så finns ridskolan intill, ett ställe där både storasyster och jag har tillbringat många timmar. Vid ett tillfälle när det var julbasar, kanske kan det vara så att han var ca 12 år, då fick Mathias en idee om att tillverka och sälja fågelholkar och inte bara det utan även  fladdermusholkar. Det sågades och spikades, många holkar blev det. Hur det gick med fågelholksförsäljningen minns jag inte, men för  fladdermusholkarna var intresst svalt. Han var lite före i tiden, som så många gånger, tiden för fladdermöss hade inte riktigt kommit. Fladdermusholkarna finns sedan dess uppsatta på landet, det har varit med stor förtjusning som Mathias har kollat in dem och faktiskt sett att det finns hyresgäster. Hyresgäster som återkommer år efter år.
Glädjen som spreds hos Mathias när han kollade läget och insåg att de fina varelserna var där, den gick inte att missa.

En del av dagarna går som sagt ganska ok. Men att såren skulle läka, så är det inte, de börjar blöda ganska så ofta.  Jag kommer att sörja Mathias varje dag för resten av mitt liv. Hans  självmord och död kommer att påverka mig  varje dag till dess att jag själv dör.