”Vi måste svänga in här” ropar jag till Lillebror som sitter vid bakom ratten. Jag har belönats med några dagars samvaro med Lillebror. Han är på västkusten, på genomresa, men ska norröver igen. Vi svänger in på vägen där oxlarna står, spejar över grenarna där klasar av oxelbär pryder träden. Så ser vi dem, eller rättare sagt lillebror både ser och hör, Tallbitarna. De fina små fåglarna som klänger runt i grenverket. Ovanligt att dessa fåglar kommer så långt ner i landet. Det är en fågel som håller till i det norra barrskogsområdet, men under hösten har de kommit söderöver i stora flockar
Egentligen är det jag som har packat med kamera, men snart är det lillebror som kryper, smyger och knäpper bilder.
Tänk att få berätta om detta för Mathias, med sitt typiska engagemang hade han kastat sig över både fågelbok och bilder ”Haha brorsan, putsa linsen först, ser lite suddigt ut! Men småfåglarna är fina ju” ”Förresten, skicka en bild till mej”.

Fint att få vara tillsammans med lillebror en stund, jag har ett behov av att bara få vara i nuet och i samma rum som lillebror, att bara vara. Känslan av att jag inte vet vad som händer i nästa sekund, den känslan har jag fått med mig i mina tankar allt mer, den växer, suddar ut så mycket annat som är här och nu. Anstränger mig för att trycka bort tankar på vad som ska komma, vad som varit och bara var här.
Tallbitarna fångade på bild, bråttom hem och tar tag i middagsfixet. Storasyster med familj kommer. Ljusen står på bordet, Mathias finns med.
Intensiva stunder, tröttheten finns där, skavet är där, det tar kraft. Aldrigheten blir påtaglig, igen.

Veckan har rusat fram, tempot högt, jobb, full kalender. Födelsedagsmiddag med mina fina jobbvänner, helkväll med prat och diskussioner. Stallstunder. Orkar inte vara i sorgen, en paus, en tid att vara utan tankar. Springer och flyr smärtan.
Tiden har sprungit, jorden har snurrat, inte stannat, inte reflekterat.
Stenhårt slår det tillbaka, tröttheten och med den tankarna. Det kommer ikapp.

Också ensamheten i sorgen och saknaden.
Ensamheten som uppstår i att sakna ett sammanhang med andra människor. När ingen annan förstår. Det går inte att fullt ut förstå för den som inte varit i samma situation. Det är absolut inte någonting jag kräver eller förväntar mig. Det är så att det inte går att dela med någon annan. Det är jag som ska ta de här stegen, att se framtiden utan Mathias, det måste jag föralltid göra ensam.
Mathias tillhör inte nutiden. Han har varit en fantastisk del av mitt liv som i mycket format mig till den jag är. I allt så modig, nu måste jag vara modig i min saknad och längtan, modig nog att våga känna smärtan och samtidigt ta stegen.