Mitt i första sommarmånaden börjar intresset för sommarhuset att vakna alltmer, det är flera som längtar dit. När jag tänker på sommaren så tänker jag först på landet, skärgårdshuset som är så somrigt, den lilla trädgården, båtturerena, hästhagarna, de nöjda hönsen som är på sommarlov,  kaffet , middagarna. Landet finns där, men ingenting är som vanligt. Smärtan i min kropp efter saknaden av Mathias överröstar allt. Den andra känslan av allt fint som är på landet finns skvalpande långt långt nere i djupet, på botten. Det gör så ont, jag vill inte uppleva sommaren utan Mathias. Sommaren blir ingen ljus sommar, Mathiasmörkret lägger sig över min tillvaro.

Jag sommarstädar landet, fixar sängplatser till de som ska komma. En säng står orörd.

Det är Storasyster med familj som kommer och fyller på i huset. Vi har tagit hand om lillgossen under dagen, sedan kommer Storasyster med bussen. Storasyster minns när hon åker Lysekilsexpressen , minns alla Mathias historier.
När Storasyster hämtas vi busshållplatsen så minns jag, jag minns alla de tillfällen när Mathias har blivit hämtad, förväntningarna, de goa kramarna, de livliga diskussionerna, de roliga historierna, dragandet i kylskåpsdörren, kaffestunderna, kantarellmackor och öl.

När vi smalas runt köksbordet minns vi tillsammans. Saknar och sörjer.
Mathias  hummerpremiärhistoria minns vi alla. Det var hummerpremiär, ingen hade någon speciell lust att åka til landet de dagarna i september. Det är ofta blåsigt just i hummerpremiärtider, så var det den gången. Sen är det ofta så att hummrarna gömmer sig de här dagarna. Fångsten brukar bli en ofångst. MenMathias packar och tar sig till landet med bussen. Fixar med hummertinor, lägger i och tar upp, och så klart blir det fångst. Mathias och hummrarana tar bussen hem.
Hummrarna åker inte i ryggsäcken, de åker i en hink. På bussen får Mathias förklara.

Tomrummet efter Mathias är så stort, det finns inga ord som kan beskriva. Ska jag någonsin kunna lära mig att leva med tomrummet? Kommer jag att kunna andas utan att det gör ont?

Kommer jag att orka kämpa varje dag mot smärtan i mitt hjärta?