Maj månad med så mycket sol, färger och liv. Jag lever mina dagar, men har svårt att vara i dem. Livet har knockat mig så brutalt, det känns som en omöjlighet att jag ska resa mig, inte ens en bit i taget.
Åker till landet. Landet, det är så mycket Mathias, så mycket. Mathias finns överallt, i varenda vrå finns små eller stora spår. Det är så smärtsamt att vara här. Det är så många fina stunder som fladdrar förbi i mina tankar och det gör så ont.
Går runt i trädgården och ser traktorn, båten, hummertinor, ankare, allt påminner om Mathias. Även hängmattan. Letar efter penslar och öppnar ett skåp, även här ligger minnena gömda. I trädgården var allt stort , i skåpet hittar jag det lilla, verktygslådan som är märkt med ”Småmeck ” och ”Husmeck” , finna bara en som kan beskriva innehållet på detta sätt.
Handtaget på verktygslådan har visst havererat, får ta fram silvertejpen , den tanken har nog också någon tänkt.

Stannar över natten i huset, det är ett lugnt ställe. Det är en lugn tillvaro bland fåglar, ekorrar, rododendron och syrener. Kvällstimmarna innan solen går ner ger det fina ljuset, som gör det gröna så grönt.
Vaknar på morgonen av att den svala morgonluften sveper in genom det öppna fönstret, syrendoften sprider sig i rummet, lakanen är lena, fåglarna sjunger, naturen är utanför.
Den här känslan som jag så ofta får när jag är på landet.

Men så kommer slagen, de är så hårda, de upphör inte,  jag vet inte hur jag ska stå ut.

Mathias kommer aldrig tillbaka.