Nu har det verkligen varit vinterstämning och vintertider under några veckor. På riktigt. Rimfrostigt och kyligt. Och så snö, av sådan har kommit 10 cm och länge var den mjuk, genuin fin pudersnö. Fint och precis så som jag vill att det ska vara när det är snö. Över en vecka utan att temperaturen varit över -3, typ. Rentav riktiga vintervägar. Det här hade Mathias verkligen gillat.
Nu börjar snön smälta och den försvinner fort här på västkusten. Tanken slår mig igen , måste ringa…….har träskidorna funkat….. hur gick färden på långfärdskridskor på den blanka isen…….. . Tänker mycket på Mathias, men kanske extra mycket nu. Känner mig golvad och sänkt. Avkvistad i både kropp och i själ.
Så saknad, jag längtar så efter våra samtal, efter hur han kunde förvandla den vardagligaste vanliga tisdagkväll genom ett samtal. En pratstund innehållande andra vinklingar på händelser och funderingar, nya reflektioner som skapade nyvunnen energi. Igen gick det att förvandla sina tankar. Saknar alla projekt, stora som små som alltid var på gång .
Saknaden efter Mathias överskuggar mycket i mitt liv. Ibland, stundtals , är det så att det överskuggar det mesta. Visst är det så att jag möter så många fina människor, och visst är det så att lillgossen och lillflickan finns nära i mitt liv. Det betyder så mycket och de framkallar en inre styrka. En del av en styrka som jag kan ta fram i möten med dem. I all sorg, i detta liv som blev så strävsamt och svårt. Men måste tvinga mig att fortsätta, tappa inte fart, låt inte svåra tankar stanna, anstränger mig för att släppa dem som om jag släpper en ballong till skyn. Det är svårt att släppa taget om Mathias.
Tar tag i aktiviteten – vinterfåglar inpå knuten – då man ska räkna vinterfåglar runt sin fågelmatning. Det var för några helger sedan. Då var det kall vinter och fåglarna var intensiva vid fågelbordet. Jag tog mig tid att studera den intensiva aktiviteten vid maten, vilken hierarki som råder runt bordet. Koltrasten accepterar ingen annan koltrast. Studerar länge, dessa små kämpar, som krigar vidare mot kylan. Svårt att hålla tankarna strukturerade, att hålla dem strukturerade är att undvika det onda. Men det onda kommer ändå, undrar om Mathias fågelmatning finns kvar. Den i Trolldalen, vid Henriksdalsberget. Jag minns hans omsorg om småfåglarna, hur han gärna gick sin extra runda för att fylla på mer av de goda fröerna när han var på väg mot hamnen. En tillvaro som han på så många sätt värdesatte. Närheten till skog, vatten, vind och stad.

Sorgen bär jag med mig där i vintern, i pudersnön bland snöiga tallar och nu när jag hör hur det droppar från tak och stuprännor. Över tre år har gått och det är fortfarande så svårt att förstå . Hur blev det så här?