I min blogg kommer jag att berätta om hur jag möter dag efter dag efter beskedet att min älskade son Mathias tagit sitt liv. Jag vill dela med mej av mina erfarenheter till andra föräldrar som finns därute någonstans, också de lämnade till ett förändrat liv när deras älskade barn inte orkade leva längre.

Jag vill också att minnena av Mathias ska finnas kvar, Mathias är död men alla minnena ska leva. Så småningom vill jag återberätta alla Mathias historier, det finns tusen och åter tusen av dem. Han hade en förmåga att vara där det händer.

Vår familj är som vilken vanlig familj som helst, mamma, pappa, storasyster, lillebror och Mathias. Vi bor i ett hus på västkusten och alla syskonen har pluggat och fått sina examina. Fritidsintressen av olika sort, men som alla varit engagerade i. Det som jag vill förmedla är att sjukdomen som drabbade Mathias kan drabba vem som helst, i vilken familj som helst.

Jag börjar min berättelse när det har gått 10 veckor sedan Mathias dog. Jag ser också tillbaka på det som hänt under de veckorna efter det att vi fått beskedet. Hur vi tog oss igenom den första tiden, våra resor till Stockholm för att träffa hans vänner, begravningen, lägenheten. Hur jag,trots att hela jag kämpade emot att möta nya dagar, var tvungen att möta dem utan att Mathias är med. Att jag överlevt, trots att jag varit övertygad om att jag inte kan leva när sorgen gör så ont och mörkret inte går att skingra.

Alla är välkomna att kommentera, ställa frågor eller berätta Mathias historier.

Mathias, min älskade son, jag fick vara din mamma i 29 år. Jag försöker så förtvivlat förstå att du inte är här. Jag får inte följa dej i ditt vuxna liv, du blir inte äldre. Men jag ska minnas dig och allt du gjort och jag ska älska dig i hela mitt liv.