Det blir aldrig bra, det blir inte som förr
I all uppgivenhet och trötthet så finns inget alternativ, måste stiga upp på morgonen och jag gör det. Kämpar och kämpar igen och igen. Under hösten har tröttheten varit min ständiga följeslagare, det är den tröttheten som inte går att vila ifrån. Tröttheten som känns i hela kroppen och den finns där redan på morgonen. Det är som om verkligheten kommer kommer ikapp igen, att det återigen ältas och ältas, att det är så att Mathias inte finns med. Han finns…
