14 juli 2020, det var några dagar sedan det datumet stod i almanackan som dagens datum. Den dagen var det precis två och ett halvt år sedan Mathias inte orkade kämpa mot mörkret. Då det blev ett stort hål i min verklighet, då det blev ett tomrum som ingen kan fylla. När jag möter någonting som påminner om Mathias, så börjar såret att blöda. Det är saker , platser, lukter, aktiviteter som påminner om aldrigheten. Och det är ofta det…
En junimånad till har passerat. Ytterligare en midsommarafton har ägt rum Sommaren pågår. Den tredje sommaren efter Mathias död. Aldrigheten är svår att stå ut med. Att möta alla dessa dagar med sorg och saknad, det tär, det gör mig så trött. Tillvaron på landet sänder ut tysta skrik, de tysta skriken ekar ……Mathias. Så är det, tiden finns att tänka, tid tas för att återigen förstå att Mathias inte kommer hit. Det går inte att stänga av, stressa på….