Helgen när ljusen brinner för de döda. Vi minns de som funnits här med oss. Det är en helg då vi påminner oss om att döden finns, och drabbar oss alla. Många är det som besöker kyrkogården när höstmörkret sakta sänker sig och kylan kryper nära inpå. Alla ljus som tänts lyser upp hösten litegrann men når inte till det mörker som finns inuti, det mörker som är tyngst. De djupa mörka känslorna av sorg och maktlöshet.

En helg som allhelgona, då traditionen är att tända ljus på gravarna då är det många människor som minns, det är många som upplever det svåra, det är många som sörjer. Det är märkbart att behovet av att sörja tillsammans är en del av vår kultur.

Men min tunga sorg och saknad efter en älskad son kommer så ofta i ensamhetens tystnad, en tung sorg som är så svår att bära. När tiden bara är borta. Allt är så svårt och orden lämnat mig. Sorgen förlamar. Jag är så trött. Och livet obegripligt.

Jag tänker på dig Mathias.
Älskar och saknar dig.
Nu och för evigt.
Mamma ❤️