Då var det vår tur. Nu har vi på västkusten också fått minusgrader, sol och till och med vindstilla. Det var bra att de kom de där minusgraderna. Jag behöver öva lite innan jag åker norröver.
En fin första adventshelg. Kallt och klart. Ridtur med min varma vän, hon med den guldglänsande pälsen. Hon är där och kräver inget, nöjd med att bara vara tillsammans. Vi bestämmer oss för att komma ut i skogen. Det är ett lite frasande ljud när hovarna trycker ner den frusna mossan. Vi lyssnar på kungsfåglarna som sitter i grantopparna, kollar in de skalade kottarna som är ekorrens verk.
Det finns tid för tankar, den här tiden i advent.
En sådan här morgon med minus grader . Rimfrost och sol, det är en fin Mathias morgon, han hade scannat av atmosfären och varit i stunden, nära naturen.

Storasyster med familj ordnade med fika och kaffestund. Platsen var noga vald. Ute på berget vid havet. Havet som en spegel. Skäggdoppingarna fick vårkänslor och provspelade. Gråsälen simmade i fjorden och kikade nyfiket på oss. Kaffe, sällskap, hav, Mathias kändes så närvarande. En sådan längtan.

Helgernas tid står för dörren. Det finns många tankar om sorg, alla människor drabbas någongång och de jag har pratat med så är det här med helger en tid där det också finns mycket tankar och förväntingar. Förväntningar på att familjen ska vara tillsammans. Här finns bara aldrigheten. Jag hatar aldrigheten. Att börja tänka på helgerna gör så obeskrivligt ont. Tomrummet efter Mathias blir outhärdligt. Vill bara att dagarna ska gå. Stresspåslaget är på gränsen till outhärdligt.
Skuldkönslorna kastas runt i tankar, snurrar, snurrar fortare, det är svårt att bryta.

I år försöker jag hoppa av springhjulet för att åka norröver, mitt i december. En egen stund i värsta rusningstid, någonting som bryter både mönster och traditioner.
Anledningen till det är också jag vill ändra det vanliga december beteendet, det är tvunget och ingår i ett annat sätt att leva. Dessutom vill jag beskriva det som otroligt värdefullt och viktigt.  Att få åka och vara med Lillebror, trampa på gatorna och fjällen i Tromsö som är hans hemstad nu. Se de vyer som han ser. Besöka min värdefulla vän som bytt miljö för ett tag och varit ett stort stöd under de senaste åren.

Då jag har brottats med sömnsvårigheter under hösten, jag har fått en huvudvärk som har flyttat in, vilket innebúrit att jag mer elle mindr har druckit Treo. Stressen över vad jag skulle ha förstått men inte gjorde, stressen av att varje sekund ha någonting som skaver, någonting som ligger i det undermedvetna eller är där i det medvetna. Någonting du på något sätt ligger där och registrerar, någonting som jag vet att jag måste göra någonting åt, men samtidigt någonting som kämpar med att förstå ett jag inte kan göra någonting åt.
Allt finns kvar. Oåterkalleligt.
Den tiden som var och det livet går inte att återskapa men ändå finns känslan där av att stånga mig blodig mot något som aldrig kommer ge vika.
Med allt som hänt, med allt som händer, så har jag gått och samlat på mig en irritation och ångest i mig själv, byggt ett tempo som jag inte har krafter nog att klara av. Dagar, veckor, månader går i mitt nya liv, nu jag har förlorat en del av kraften. Utan reservkrafter går det faktiskt inte.
Jag ska trycka på avknappen. Den ska ge ett lugnare tempo. Jag inser att det inte går att lura mig själv och gömma mig bakom en fasad. Stressen i livet är där men sorgen går inte att gömma, den ska vara med mig i livet.

Helger och förväntningar, jag måste se till att göra det jag mår så bra som möjigt av oavsett om det är att ha en julmiddag, bara vara ute i naturen, eller sitta hemma i tystnaden.
Finna ett annat sätt att vara i de lediga dagarna, skapa en helg att vara närvarande i utan att gå sönder.
Mathias är inte här.