Det är fint våder, naturen börjar vakna upp på riktigt, ledig från jobbet några dagar , men fira påsk nej så blir det inte. Helgen är inte den helg den brukade vara. Dessa storhelger är det extra jobbigt med en tung sorg i hjärtat . Svårt är det mest varje dag, men storhelger är förknippade med familj, den nära familjen. Inte så att vi alltid träffades under påskhelgen, men nog var det en nära kontakt, uppdateringar på alla mer eller mindre halvtokiga aktiviteter. Den här saknaden är så brutal och det blir svårt att hantera . En ständig Mathiassaknad som skaver i hjärtat. Dessa dagar är några av alla de dagar som jag famlar i mörkret.
Coronan har också fixat så att pausknappen är på. Lugnt och stilla ute på gator och torg. Kanske blir det dessutom viss tid över till eftertanke, kanske börjar några tänka på vad som egentligen är viktigt och vad vi egentligen behöver.

Påsken får som sagt vara, håller den på avstånd, vill inte tänka. Bara inte någon säger Glad påsk , för hur ska jag förhålla mig till det. Jag funderar på en strategi men i mörkret kan jag inte finna ett svar. Det får bli som det blir, så är det. Ett sätt att komma undan är att fly till en riktigt ödelagd plats, fly tiden, fly från helgen, bara fly från dagen. Målet för flykten blir en grusgrop som inte längre brukas. Ett ställe där tomheten ekar, iallafall på mänskliga varelser och covid-19. Men att genom att bara vara och bara lyssna så upptäcker jag att jag är långt ifrån ensam. I den sandiga slänten där växtligheten börjar vandra in igen finns massor av tussilago. Det surrar och rör sig bland alla de solgula blommorna. Nässelfjärilar, påfågelöga, jordhumlor och svävflugor flyger runt och letar nektar, de får inte vara så sparsmakade så här tidigt på våren, utbudet av blommande blommor är väldigt litet. De blommor som finns är livsavgörande för dessa viktiga små kryp. I kronan på en blommande sälg i grusgropens utkant och backen med tussilago, där är det fullt av flygande individer.
En grusgrop, jag kan tänka mig Mathias nyfikenhet över ett sådant val. Haha , en grusgrop, mamma, vad finns där ? En förklaring och sedan hade hans intresse vuxit , en grusgrop som blir till en biologisk skattkammare. Här ska man kämpa för grustagens bevarande, låt dem vara. Kanske istället stöka till lite varje år så att den bara sanden kommer fram. Tänk att bara nämna det för Mathias, han hade genast börjat tänka på ett sätt att jobba för det , och jag hade som vanligt suckat och sagt , bra tanke men en sak i taget, börja inte på något nytt räddningsprojekt nu igen.

När grustäckten slutar att brukas blir det en öde och bortglömd plats. Iallafall bortglömd av människor. Inte av alla de backsvalor som kommer hit senare och häckar i sandbranterna, inte av fjärilar, humlor och bin. De har hittat miljön de behöver för sin överlevnad.
Så låt det vara så, grustagen får vara övergivna.

Det mest påsklika från den här helgen blir nog de små tussilagona, som små solar lyser de i det förövrigt brungråa grustaget. Ska det vara lite symboliskt över det, i en brungrå tillvaro kanske det finns några solar som ger energi för det fortsatta livet. Tussilagona är livsviktiga för de fjärilar som vaknar ur vintervilan. De kan inte ge mycket nektar , men lite, det lilla som behövs för att klara en stund till.
Att få berätta om Mathias gör att jag klarar en stund till.

Så var det förståss lammsteken. En sådan blev det, en närproducerad, inhandlad direkt från fårbonden. Det kändes rätt, ännu mer rätt i dessa tider när vår grad av självförsörjning är ett ämne som har hamnat högt på diskussionslistan. När och härproducerat, helt i Mathias linje. Den linjen ska jag fortsätta med så att även de små människorna som var med på lammsteksmiddagen får en förståelse för viktigheten i att vara nära jorden. Det är så klart lillgossen och lillflickan som ska få lärdomen om hur vi ska förvalta det som föder oss. Ytterligare ett sätt att fortsätta jobba med en av Mathias tankegångar .

Den tredje påskhelgen utan Mathias.