En junimånad till har passerat. Ytterligare en midsommarafton har ägt rum Sommaren pågår. Den tredje sommaren efter Mathias död.
Aldrigheten är svår att stå ut med. Att möta alla dessa dagar med sorg och saknad, det tär, det gör mig så trött. Tillvaron på landet sänder ut tysta skrik, de tysta skriken ekar ……Mathias. Så är det, tiden finns att tänka, tid tas för att återigen förstå att Mathias inte kommer hit. Det går inte att stänga av, stressa på. Det är att vara sann mot sig själv.

Annat i mitt liv får också ta plats, på så sätt som det har varit i mitt tidigare liv. Det får ta plats, sida vid sida med med sorgen. Det är dock så att det finns så många händelser, platser, som triggar tankar på Mathias. Det är så att det finns känslor, starka mörka känslor i sorgen. Ibland blir det slag rakt mot hjärtat, hårda slag som gör så att det brister, det gör ont. Sorgen finns alltid med och sorgen kommer alltid att finnas, det är inget som på något sätt kommer att gå över.
Tron på att sorgen på något magiskt sätt skulle förändras bara för att en viss tid har gått är helt befängd. Det fungerar inte så, det som är, är att livet runtomkring den kommer att öka. Mathiassorgen kommer att vara min följeslagare, jag lär mig att var tillsammans med den.
Ibland saknas dock kraften för att bära den.

Visst är det så att mycket händer, lillgossen och lillflickan lär sig nya saker varje dag. Alltid är det någonting på gång. De bor så nära oss, så jag har förmånen att få vara nära deras vardag. Nära havet bor vi också. Närheten inbjuder till bad och vandringar på stranden, det blir lätt till små äventyr.
De är inte så gamla ännu, alltså har de har mycket att utforska, studera och fundera på genom att vara i sin närmiljö. I en trädgård finns mycket att undersöka och studera. Blåmesen har byggt bo under några takpannor, matningen pågår för fullt. I skrymslen där det är mörkt och fuktigt, dit solen aldrig når där hittar vi de små gråsuggorna. Dessa små kan vi studera länge.
De här upptäcksfärderna är fina stunder, det finns alltid någonting att upptäcka. De påminner också så mycket om Mathias, hur han ständigt hittade nya frågor, hur han letade efter svaren och hur han sedan förmedlade sin kunskap. Som en stor inspirationskälla till oss andra.
Jag ska försöka öppna ögonen för detaljer i naturen och nyfiket söka efter svaren, sedan förmedla till den yngre generationen. Om det finns kunskap så brukar det leda till omhändertagande och bevarande. Det är min förhoppning.

En vän som flyttat norröver är tillfälligt på västkusten, hon har varit med under den mörka tiden, stöttat och lyssnat. Nu är hon här och vi fick tillfälle att träffas, prata, dricka kaffe och summera händelser. En vän som inte är rädd för djupa samtal och som vågar vara närvarande i de svåra frågorna. Som inte agerar som att sorgen har läkt, hon vet att den är där och är där för att stanna. Dagen gick fort och jag önskar att vi ses snart igen. En fin vän och ett fint möte.

Lillebror är i grannlandet, så kommer det att förbli så länge coronan styr våra dagar. En vecka har han kvar på sin semester och att norrmännen skulle bli lite mer accepterande mot den svenska strategin känns idag som en utopi. Gränsen lär förbli stängd. Det är tungt att inte få träffa honom, att inte veta hur lång tid det kommer att vara så. Klart att han ska jobba och göra det som han har satsat på , men när vi förlorat en familjemedlem så önskar jag så att vi ska få träffas , ses , prata, kolla läget genom att faktiskt umgås på samma adress. Den här sortens längtan är också en längtan.

Semestern börjar nu, dagar utan inramning. Dagar utan planer, där jag övar på att gå åt det håll där det känns lättare att andas. Det hållet är åt naturen , där känns luften lättare, där går det att skönja färgerna. Många tankar är kring balansen i min tillvaro, en balans som delas på mina barn, barnbarn, tid för mig och för sorgen, naturtid, tid för fotografering, upptäckartid, umgängestid.
En sommar till , utan Mathias , jag kan inte förstå hur det har gått att ta sig igenom tiden som gått sedan han inte orkade leva längre. Så många starka känslor, stora tankar och avgrundsdjupa rädslor . Det är fascinerande vad vi människor klarar av, om vi bara måste.
Aldrigheten lägger sin skugga över dagarna, ingenting går att göra ogjort, jorden fortsätter snurra, jag fortsätter minnas Mathias och på alla hans källor till inspiration. Det är så jag kämpar vidare.

Jag saknar dig så, jag saknar dig, jag saknar dig.