Så är vi där, vi lagar middag tillsammans. Hemma i köket, en eftermiddag i slutet av sommaren. Det är Mathias fina vänner och jag som lagar mat tillsammans. Vännerna är utspridda i landet, på västkusten, östkusten, och utomlands. Ibland går deras resor till västra delen av landet och kan vi träffas så är det så fina möten.
Saknaden och sorgen finns där, vi möts även i det.

Middagsbestyren delas upp, någon hamnar vid spisen, någon fixar med dukning, allt flyter på. Samtidigt som vi pratar om livet som pågår och det liv som tog slut. Vännerna är mitt i livet , mitt i jobb, planer och nya äventyr. De bygger sin framtid. Det ger en känsla som berör, den berör på djupet, att jag få ta del av det, jag vet att jag fått ta del av det genom Mathias om han hade funnits här. Nu är det jag som står i köket med vännerna. Jorden snurrar på, så gör också vännernas liv. De berättar om sina dagar, entusiastiska, energiska och de har så fina tankar .Otroligt fint, samtidigt som det är så ofattbart. Så påtagligt smärtsamt att Mathias inte finns.

Vi pratar om matlagningen, rörande överens om att det är precis i Mathias stil. Träffas och fixa mat tillsammans. Gör det inte så besvärligt, fixa tillsammans, bjud in och låt alla vara delaktiga. Ta del av resultatet tillsammans.

Samtal om coronan, en av vännerna är så övertygad om att Mathias hade engagerat sig till 120 % för att hjälpa till, inte en 70 + are på Henriksdals ringen hade behövt bekymra sig för att få maten inhandlad och levererad. Mathias hade inte tvekat, han hade satt igång en omfattande hjälpkedja. Jag kan bra instämma, han hade tänkt på de som hade svårt att klara sig själva, sist hade han tänkt på sig själv.

Det finns en önskan hos oss alla att minnas, att prata om Mathias , att föra vidare en del av hans sätt att vara.
Jag vill stanna få stanna i den stunden.

Vi fortsätter att minnas minns tillsammans. Vännernas båtutflykter, cykelturer mer eller mindre äventyrliga. En färd med Mathias var oförutsägbar, händelser fångas i stunden och de planer som fannas får vika för det som händer här och nu.
Vi minns den stora Familjeutflykten till Vrångö. En av vännernas familj var på besök på västkusten och Mathias arrangerade så att familjerna skulle sammanstråla på en utflykt. Dagen blev av, en heldag på Vrångö. En dag med mycket samvaro, prat, diskussioner, matsäck och kaffe. Flera kaffepauser.

Och så nöjd Mathias var. Många år senare kommenterade han med förtjusning att det gick verkligen att samla alla, hur osannolikt är det. Så log han , länge. Den dagen fanns för alltid i hans minnen, en dag som jag också kommer att minnas.

Vännerns besök, samtalen vi har, skulden jag bär , de får mig att tänka andra tankar .Det fanns ingen som förstod, verkligen förstod. Inte ens de som jobbade på psykiatriska avdelningen, inte heller de kunde förstå Mathias . Min skuld skaver.

Alla hade vi vår nära relation till Mathias, men så fina ord. Och att jag får veta hur mycket de tänker på honom. Vännerna finns där , Mathias vänner finns, de med sina tankar, med sin saknad och jag får ta del av det. Jag får veta att minnena av Mathias lever vidare hos så många av hans vänner, på så många platser.

Vännerna lämnar, samtalen snurrar runt. Det är inte det som gör att det är svårt att återfinna fotfäste. Det är att det ofattbara hände. Åker till graven, timmarna går, sensommarkvällens mörker lägger sig. Jag är ensam på kurkohården. Hjärtat och hjärnan är hos Mathias.

Älskade fina Mathias som jag saknar så och längtar efter hela tiden.