Så mycket kärlek, så mycket sorg. Ett älskat barn. Jag gav honom livet. Jag fick vara med honom genom åren, så många stunder, känslor, tankar som vi delade. Med sitt stora hjärta bjöd han in till närhet och delaktighet. Man han öppnade aldrig sitt innersta rum då hopplösheten och mörkret blev för svårt att övervinna. Det är något jag måste leva med i resten av mitt liv.
Att jag som mamma ska få framtiden tillsammans med min son, se honom bli vuxen man, äldre, är som det ska vara, allt annat är fel. Men jag har förlorat mitt barn. Att förlora ett barn det är mot naturen självt, det är inte på det viset som det är menat.

Idag är det 6 månader  sedan Mathias tog sitt liv. 181 morgnar har jag stigit upp, delat upp dagarna i olika pass för att få struktur att ta mig igenom dagarna. Jag går till jobbet, jag träffar vänner, jag är i stallet, jag lunchar. Allt gör jag i något slags mörker, det finns inga riktiga färger , det blir mer en gråskala. Allt pågår som om jag inte befinner mig i verkligheten, och så hoppas jag på att det inte har hänt. Men dagen går och så har jag kunnat lägga ytterligare en meningslös dag bakom mig, 181 har jag klarat.

Det är svårt att tänka på framtiden utan Mathias. Det är en brutal tomhet han lämnat efter sig.
Sorg tar tid och sorg är starka känslor. Känslorna finns med mig hela tiden. Jag måste lära mig att leva i sorgen, göra den till en del av mitt liv. Umgås med den varje dag, det går inte att springa ifrån den.

Älskade Mathias, du fick en stund på jorden, den var alldeles för kort.