Så har jag varit på resa till öskusten, det blev en fjärilsexkursion till norra Småland. Min första utflyktsresa sedan Mathias dog. Jo, jag reste till Narvik med lillebror, det kallar jag för flyttresa. En annan inriktning.  Nu  inkvarterade vi oss på vandrarhemmet Trillin i Loftahammar. Trillin, det var krogen som farbror Nilsson i Madickenböckerna  besökte ofta för att släcka sin törst. Kanske finns det ytterligare historier om värdshus vid namn Trillin. Det här Trillin är ett fint, ljustvandrarhem som också serverar fin frukost.

En bit ifrån vandrarhemmet finns en lokal för en sällsynt fjäril, dårgräsfjäril. Fjärilen vill ha en miljö med lundstarr, ett gräs som fjärilslarven behöver för att utvecklas. Vi går igenom skogen, gläntor öppnar sig och det är just den miljön som dårgräsfjärilen önskar. Gläntor som ger ljusbrunnar med lundstarr och runtomkring finns lövträd där de kan sätta sig på bladen för att sola.

Vi stannar vid en glänta för att kika efter fjärilen. Det krävs ett visst mått av tålamod så min vän lägger sig ner i gräset och spanar rakt upp i himmelen. Det är ett fint sätt att vara i nuet,tankarna får gå åt vilket hållde vill. I denna stund, när hon ligger och spanar upp mot himmelen så flyger en havsörn rakt över gläntan. Ja, visst är det märkligt? Den flyger rakt över oss. I skogen, i den lilla gläntan, så är det precis över oss. Det är det här med havsörnar, de flyger över oss när vi gör något som Mathias hade gillat. Vara i skogen, lyssna på ljuden, vara uppmärksam på rörelser av olika slag, det gillade han. Att ligga stilla på rygg, den tiden kanske var begränsad, men att vara bland träd, skogsvägar och stenmurar det gillade han. Jag önskar så innerligt att han njöt av dessa tillfällena. Jag tänker så ofta på när jag var med Mathias i skogen och på hans sätt att röra sig där, det kändes som de passade ihop.

På hemväg när vi avslutar vår fjärilsexkursion så träffar vi våra vänners stora familj. På kvällen bjuds det på middag runt det stora bordet, alla är närvarande. Så många gånger vi har varit samlade runt middagsbordet med alla våra barn, tre barn i varje familj. Vi har verkligen följt alla barnen från vaggan till vuxna. Stämningen och närvaron är varm, men i min kropp är det kallt, det fryser till is i min mage, mina känslor är mörka, livet är förändrat.

Sent på kvällen åker vi hemåt igen, sommarkvällen är ljus och himmelen blå. Det känns tungt. Jag åker hem med vetskapen att jag aldrig mer kommer att kunna samla ihop hela min familj, så där som det brukar ske på sommaren. Allt blir så verkligt påtagligt och så smärtsamt.

Älskade ,älskade son. Jag har ingen kraft.
Mathias, du är för alltid älskad, för alltid så saknad.