September månad, skön höstluft och en stilla dag. Stallkompisen och jag har bestämt oss för att ta med hästarna på långritt i skogen . Vi packar bilarna och putsar hästarna. Plockar fram träns, sadel, benskydd. Benskydd, då skär en kniv in i mitt hjärta. Benskydden har jag inte använt  sedan den 14 januri. Då var de nya och jag skulle prova dem på Deily, red ett dressyrpass på förmiddagen. Åkte hem och ringde Mathias.  Det hade vi bestämt dagen innan, vi skulle höras av på söndagen. Han svarade inte.
När jag på söndagseftermiddagen ringde igen, då visste jag ännu inte att han gått hem från sjukhuset och tagit sitt liv.

Han svarade aldrig mer.

Mathias liv tog slut.

Jag blir stående länge. Lutar mig mot Deily. Ännu en gång får hon ta emot mina tårar. Hur ska jag orka leva?
Drar in den varma hästdoften, låter doften stanna i lungorna , länge. I min dimmiga värld lastar jag Deily och så åker vi. Vi galopperar på skogsvägar, vi stannar vid en sjö och låter hästarna gå i vattnet vid strandkanten.
Jag trivs i stunden, försöker vila från sorgen.
Fika med kaffe och kanelbulle blir det när vi är tillbaka i stallet och hästarna är utsläppta på ängen igen. Nöjda.
Min stallkamrat är en fin vän, vi pratar om minnen, vi pratar om sorg.

Veckan började med ett annat fint möte. En vän har bjudit hem mig på lunch. Jobbet tar kraft och jag är trött när jag ringer på dörren. Det doftar gott från köket. Lunchen serveras och vi pratar. Pratar om depression, mediciner, om det vi inte kan förstå. Att mörkret kan vara så enormt svårt att det kan få en människa att ta sitt liv. Tankarna är många, frågorna är många, svaren är få.
Vännen har en fin espressomaskin, så gott kaffe det bryggs i den. Vi dricker kaffe, vi pratar om jobbet, om renovering , om stickning. Jag minns att jag köpt garn som skulle bli en tröja till lillgossen. Allt bär minnen. Mathias ville ha stickade grejer. Nu får jag sticka till lillgossen. Åker hem och tänker på det fina mötet och börjar leta efter ullgarnet till tröjan. Kanske kan jag börja någon dag.

Tillbaka i vardagsrummet. I soffan. Igen. Ute är det svart.
Du gömde hemligheten väl, du delade den inte med någon. Det gör så ont. Du är borta, det är tomt, för alltid.

Älskar dig i all evighet.