Veckan som gått har varit händelserik på många sätt. Lillebror kom på blixtvisit till västkusten. Ett snabbt beslut att tillbringa några ledighetsdagar söderöver. De var fint att träffas. Vi passade också på att besöka en miljö där vi inte vistats nu för tiden. Vi gick till förskolan för att hämta lillgossen. Spännande för oss alla tror jag. Lillgossen är inte van vid att någon annan än mamma och pappa som hämtar. Lillebror och jag kände oss lite som nybörjare på området. Det gällde att få på de kläder, jacka, mössa och skor som tillhörde lillgossen. Få med påsen med smutsiga kläder, samt att plocka ut rätt vagn ur vagnsförrådet, det fanns så många svarta vagnar, så många att välja på. Men vi fixade och vi fick godkänt på provet. Lillgossen var nöjd och pratade mycket om både spårvagnar, gungor och Lillebror. En dag med Lillebror går fort, det var dags att säga hejdå. Lillebror lämnade oss för nya planerade besök, vänner och restaurang. Jag åkte hemåt igen, samlade mina tankar om de samtal vi haft om Mathias och hans sjukdom. Det blev i alla fall ett försök att sortera tankar, många tankar fortsätter snurra, ostrukturerat och okontrollerat.

Dagen därpå träffade jag en vän , vars släktings son tagit sitt liv för 3 år sedan . En älskad son, inte fyllda 20 år, orkade inte leva längre. Min vän har ställt frågan, hur man orkar överleva. Det svaret innehöll mycket tankar om hur livet fortsatt och blivit efter självmordet. Det är ett nytt liv, efter 3,5 är är det ok liv, men det är ett nytt liv. Det är ett annat liv, ett liv där ingenting är som förut, ett sökande efter en annan tillvaro. Men ett ok liv. Där jag befinner mig nu, är det viktigt att ta del av andras berättelser om hur de  har gått vidare, men jag har så svårt, så svårt, att förstå hur jag ska ta mig dit, hur jag ska orka ta mig dit.

Så var det torsdag igen. Den här torsdagen var det dags att träffa min psykolog. Jag har inte berättat om henne tidigare, men hon kommer att återkomma. Hon har själv förlorat en son, hon pratar samma språk, hon förstår , hon lever, hon sörjer. Vi sörjer våra förluster, våra förluster av det värdefullaste vi hade. Hon hjälper mig att ta stegen i mitt andra liv, det liv jag fick. Vi pratar om Mathias, vi pratar om min kärlek till Mathias och min sorg och så mycket mer.
Jag ska kämpa, jag ska till jobbet imorgon, morgondagen innehåller nya möten.

Veckan är slut. Nu segrar tröttheten, reservkrafterna tog slut, jag går sönder.

Den oerhörda, överväldigande saknaden kommer över mig. Saknaden är med mig vart jag är och gör. Jag saknar Mathias.