Starka vindar har det varit på västkusten den här helgen. När blicken drar över havet syns inte någon gräns mellan vatten och himmel. Stannar upp och vilar i tanken. Det vita vågskummet yr. Gråtrutarna hänger över havet, de liksom bara seglar i vinden. Alla dessa dagar som jag möter och när jag återigen är övertygad om att Mathias ville leva. Han var så full av energi, så genuint smittsamt inspirerande, så närvarande.
Det har regnat näst intill oavbrutet i inledningen till helgen. I min helgplan ingick en ridlektion. Jag och stallkompisarna hade bokat träningstid i ett ridhus en bit bort. Men den stora mängden regn som föll gjorde inte bara åarna till större floder den gjorde också riduset till en mindre insjö. Det hade blivit vattenträning inomhus om vi hade kommit iväg. Men nu får ridhuset vila, och det utan besökare.

Vännerna skänker så mycket omtanke, vill istället ta med mig på uteridtur, fågelskådning från fågeltorn, födelsedagsuppvaktning. Men jag kapitulerar helt, det finns ingen energi, ingen kraft. Hamnar istället hos min psykolog och tillika fyrbenta vän. Pälsen är mjuk, ögonen välkomnande. Hon visar på intet sätt att det är jobbigt att tillbringa sin tid med mig som är ledsen. Hon klipper med sina mjuka öron och lyssnar. Jag kan känna att hon också saknar. Vi saknar tillsammans, det är mindre ensamt.  Hon buffar i mina fickor, var är de , var är morötterna, och jag som har gömt dem så väl. Jag försöker trycka tillbaka ledsenheten för en stund och besvara hennes sökande efter kontakt.

Deily Fortuna  är hennes namn. Fortuna är slumpes och lyckans gudinna i romersk mytologi,   Fru Fortuna avbildades även mycket ofta med ett ymnighetshorn och ett roder. Ur ymnighetshornet rann det ibland en strid ström av pengar, som symboliserade hennes förmåga att kunna skänka rikedom. Rodret var en symbol som berättade att hon är den som styr över ödet. Ödet, en förutbestämd framtid, antingen i allmänhet eller för en enda individ.
Slump, lycka, öde.  Sluter jag ögonen och försvinner för en stund, tankarna ger sig iväg, i ingenting.
Mathias, varför?  Slumpen? Ödet?

Hemma igen, hamnar i köket och bakar några kakor. Hönsen har nämligen märkt av att dagarna är längre, de har piggnat till lite, lämnar sina sittpinnar en länge stund på dagen och har börjat värpa igen. Det blir kaka på nya ägg.  Åker förbi storasyster och lämnar lite nybakat i påsar. Lillgossen måste få smaka. Han och jag har matat hönsen med den mat som blivit kvar på lillgossens tallrik.
Det är ett fin system , matrester som blir till ägg som blir till kakor.

Det blir aldrig som det var, världen trampar på och tycker att sorgen har tonat bort. Det blir aldrig som förr, det är ingenting som går över. Livet pågår men det blir aldrig på det sätt som det skulle ha varit.
Mathias är inte här.