När livet snurrar fort är det så att jag kan hålla sorgen på en armslängds avståd, ca, längre än så går inte och inte kommer jag undan heller.

För så är den där igen, saknaden, sorgen efter Mathias. Kan inte trycka bort allt det onda.
Jag längtar så evigt efter honom.

Veckan gick fort, intensiva dagar på jobbet igen. I slutet av veckan hamnade jag i ett tillstånd av total förvirring. Allt bara gick på i ett rasande tempo. Möten, uppgifter som ska utföras och kommuniceras, beslut som ska tas. Sen tappade jag greppet.
Fick ta en stund tillsammans ned en kollega, vi fick uppatera igen , jag fick ställa samma frågor som jag tidigare ställt.
Förvirring, ett tillstånd i hjärnan som uppstår när den utsätts för påfrestningar som den inte klarar av. Mathias är död.

Kraschar i soffan. På lördagsmorgonen är det en fin vindstilla start på dagen. Minusgrader och sol när jag tidigt stiger ut på trappan. Solens strålar värmer och jag rör mig bland videbuskar och hassel. Talgoxarna sitter högt i björkar och sälgar, sjunger allt vad de kan, allt för att visa att här finns de starkaste generna. Vandrar på grusvägen och kollar in vart det finns många sälgar, för hit ska jag gå om några veckor. Då har sälgarna börjat blomma, humlor och bin vet att de kan finna sin först frukost i sälgens trädkronor.

Livets frukost, så är det med sälgen och så uttryckte Mathias det. Vi väntade på videkissarna på våren. Under de två vårar som han bodde på Henkan och gick ner till hamnen kollade han efter de silkeslena knopparna. Men även många vårar innan dess pratade han om det fantastiska surret av insekter som hördes högt uppe, högt däruppe i sälgträdets krona.
Sälgen kommer tidigt igång med blomning och erbjuder pollen till insekterna. Humledrottningen tex, vaknar tidigt på våren och behöver äta. Då är det sälgen som serverar livets frukost.

Han hade någon som han var förtjust i. En vår ringde han och berättade  om ”videkissarna” som han hade plockat. De kvistar han funnit och plockat på sin cykeltur hem från jobbet hade han lämnat till den tjej han tyckte skulle få dem. Överraskad och glad, det var så det var. Han lät nöjd.

Kanske skapade han ett intresse för naturen som lever kvar,  kanske inspirerade han till en fortsatt nyfikenhet för naturens alla små under. Jag vet inte mer om det.
Mathias ville alltid dela med sig av sina upplevelser, han gjorde verkligen det och han gjorde det på sitt sätt.

Längtan är så stark, kan inte förstå att det värsta som kan hända har hänt.