Jag saknar dig Mathias……. Tiden och livet går fort. Det är som att leva två liv samtidigt, att livet är så svårt, att sorgen och saknaden efter Mathias är så svår, samtidigt dubbelt, så märkligt med stunder som kan erbjuda så mycket fint. Vilket liv är verkligt, vad är vad. Ofta finns en overklighetskänsla, att inte riktigt vara med, att inte känna närvaro, att livet är avskalat. Det är det. På nätterna, vaknar,ofta, då ger sig känslan av total meningslöshet…
Så pågår livet. Dagen den 14 har passerat ännu en gång. 16 månader sedan Mathias tog sitt liv. Dagen den 14 framkallar en ångest hos mig, en ångest över att jag inte förstod. Att jag kunde gjort något, tanken finns alltid där, att jag kunde ha räddat Mathias. Om han inte tagit sitt liv i den stunden så hade han varit här nu, det är så jag tänker. Men hade det verkligen varit så. Dock är det så vi landar…
På ängarna vid stallet blommar ängsbräsman, nu när det har blivit så varmt så har blommorna slagit ut snabbt. På bara två dagar har det blivit ett hav av blommor. Jag dröjer mig kvar en stund på ängen, jag har ingen brådska, hästarna betar och är så nöjda i hagen jämte, de lever i nuet. Njuter av det som ges för stunden, inga sorger, inga framtidsförväntningar. Jag väntar på att aurorafjärilarna ska komma till blommorna, det är vackert att studera….
I livet finns ingen rättvisa, det vet jag nu. Mathias var så levande, hur kunde sjukdomen bli så svår? Mathias hade många skyddsnät, vänner, familj. Så många som gjorde allt och skulle gjort så mycket mer för att hjälpa. Inget räckte till. Men sjukdomen kan drabba vem som helst. Utåt sett kan livet se väldigt bra ut. Den drabbar fattig som rik, där gör den ingen skillnad. Den kan ofta drabba omtänksamma, omtyckta, positiva, engagerade människor, det har jag också läst om nu….
Idag är det 3 månader sedan Mathias tog sitt liv. 3 månader sedan min älskade son som var värd ett så långt liv, avslutade sin stund på jorden. Vad var det jag borde ha förstått? Vad var det jag missade? Vad var det vi alla missade? Aldrig, aldrig kunde jag förstå att Mathias var så sjuk. Med den energin han hade i sina aktiviteter och engagemanget i sina medmänniskor som jag upplevde att Mathias hade ända till sista dagen, hur kunde han då…