5 år utan min son. Nu har det gått 5 år och några veckor sedan Mathias hamnade i det mörkaste mörker av mörker och ingen annan utväg fanns. Just då, i den stunden, tog det mörkret livet. Det är hela obegripliga 5 år som har förflutit sen den där dagen. Den där dagen när polisen ringde på dörren. Ett liv före den dagen och ett annat liv efter den dagen. Dagen som det fortsatta livet tog en annan vändning. Dagen…
Din födelsedag igen.Samma sorg, samma undran – varför? Mathias födelsedag har passerat, hans femte födelsedag när han själv inte var med. Ytterligare en födelsedag när huvudpersonen för dagen inte finns med i den värld vi andra just nu lever i. Det är en skakig tillvaro. Att övervinna och överleva aldrigheten. Att ta mig igenom dagen, ja, den dagen nådde också sitt slut. På något sätt gör den det. September denna vackra höstmånad. Jag såg den som vacker en gång. Klara…
Det finns en sorg som tar kraft. En sorg som är avgrundsdjup. En sorg som inte tar paus. Som tär. En sorg som skär i hjärtat. Den sorgen som numer är en ständig följeslagare på min livsresa. Med förlusten av en son som i stunden inte orkade leva är det så svårt att orka fortsätta framåt.Din oro, din ångest, ditt mörker, din smärta. Vad tänkte du på? Varför?Älskade, älskade vän. Det tomrum du lämnat efter dig är så oändligt, oändligt…
Jag har ont i mitt hjärta. Jag sörjer Mathias. Att det skulle finnas någonting i dessa orden om att det blir bättre med tiden, det är ingenting som stämmer med min verklighet. För mig låter det som en myt, att de dagar som passerar skulle mildra min förlust. Eller mildra tankarna över Mathias förlust av livet. Nu är det i alla fall så att jorden fortsätter snurrar och med det livet, dagar som blir till veckor, som blir till år….
I veckan som gick, inföll suicidpreventiva dagen. En dag som världshälsoorganisationen (WHO) instiftat för att sätta arbetet med att förhindra självmord på agendan. Ljus tänds också vid många platser i landet för att minnas de som inte orkade och de som kämpar och för oss som finns kvar. 1441 människor i Sverige tog sitt liv under 2020. 4 människor varje dag. Så många människor med oerhört sårbara själar, så att det i den stunden inte finns någonting som gör att…
En junimånad till har passerat. Ytterligare en midsommarafton har ägt rum Sommaren pågår. Den tredje sommaren efter Mathias död. Aldrigheten är svår att stå ut med. Att möta alla dessa dagar med sorg och saknad, det tär, det gör mig så trött. Tillvaron på landet sänder ut tysta skrik, de tysta skriken ekar ……Mathias. Så är det, tiden finns att tänka, tid tas för att återigen förstå att Mathias inte kommer hit. Det går inte att stänga av, stressa på….
Mer film. Under en hel vecka pågår filmfestivalen. Lillebror är engagerad i de aktiviteter som sker i staden. Det blir mer film tillsammans. Tar ledigt från jobbet, vi lunchar och dricker kaffe. Filmen är bra, den här gången en film baserad på en verklighetsbaserad historia. Handlar om Mr. Rogers som sände barnprogram i Amerikans television från 68 – 01. En mycket älskvärd och uppskattad barntvprofil. En fin historia om en journalist som skulle skriva reportage om Mr Rogers, men det…
Då var det vår tur. Nu har vi på västkusten också fått minusgrader, sol och till och med vindstilla. Det var bra att de kom de där minusgraderna. Jag behöver öva lite innan jag åker norröver. En fin första adventshelg. Kallt och klart. Ridtur med min varma vän, hon med den guldglänsande pälsen. Hon är där och kräver inget, nöjd med att bara vara tillsammans. Vi bestämmer oss för att komma ut i skogen. Det är ett lite frasande ljud…
”Vi måste svänga in här” ropar jag till Lillebror som sitter vid bakom ratten. Jag har belönats med några dagars samvaro med Lillebror. Han är på västkusten, på genomresa, men ska norröver igen. Vi svänger in på vägen där oxlarna står, spejar över grenarna där klasar av oxelbär pryder träden. Så ser vi dem, eller rättare sagt lillebror både ser och hör, Tallbitarna. De fina små fåglarna som klänger runt i grenverket. Ovanligt att dessa fåglar kommer så långt ner i…
I all uppgivenhet och trötthet så finns inget alternativ, måste stiga upp på morgonen och jag gör det. Kämpar och kämpar igen och igen. Under hösten har tröttheten varit min ständiga följeslagare, det är den tröttheten som inte går att vila ifrån. Tröttheten som känns i hela kroppen och den finns där redan på morgonen. Det är som om verkligheten kommer kommer ikapp igen, att det återigen ältas och ältas, att det är så att Mathias inte finns med. Han finns…