Älskade Mathias,

Jag är så ledsen att jag står här idag.

Jag är så ledsen att det är så många fina människor här av så fel anledning. För du var värd så mycket mer tid, du var värd så mycket mer av allt.

Jag vet att vi inte hade någon färdig plan för framtiden, men om det funnits en, var det inte så här det skulle se ut. För du är borta, och du är borta så mycket för tidigt.

Jag vet att du haft ditt liv och jag har haft mitt. Men på något sätt är det ändå nu en ny del skulle börja, och det är en del som du skulle vara med i.

Du skulle fortsätta lära mig allt det du kan. Allt du kan om segling och du skulle fortsätta svära över plastbåtars oduglighet. Fortsätta utmana havet, i allt från panik i kulingväder till att glida fram i stiltjen. Du skulle ta med mig ut och du skulle visa var skåpet skulle stå, visa allt det du var bäst på.

Och jag skulle kunna driva med ditt val att bli 08a, medan jag flyttar till en småstad norr om polcirkeln.

Det är verkligen inte så att vi inte haft fina stunder förut, men nu saknas mig den där framtiden med dig. Den där framtiden som aldrig kommer att bli av.

Att jag aldrig kommer att få se din glädje i att dra upp en makrill över relingen igen, och sen försöka följa med i dina tremeterskliv på väg från båten. Att jag aldrig mer kommer bli meddragen på något av dina obskyra renoveringsprojekt igen, vare sig det skulle vara att gräva ur en hamn eller bära virke som du snackat till dig av grannen.

Jag avundas så mycket den öppenhet du haft, och den förmåga du hade att visa intresse i andras liv. För när man pratar med dina vänner förstår man hur mycket du berört, hur många du satt färg på livet åt. Så många du brytt dig om, och så många som brytt sig om dig.

Alla de som har så fina minnen med dig. Minnen från när du tagit dem på äventyr i litet och stort, och hur du fyllt dem med din energi och din entusiasm. Minnen som jag så väl känner igen mig i, från alla saker vi gjort tillsammans.

För du hade så mycket att ge, och du hade så mycket omtanke. Omtanke inte bara till människorna runt dig, utan till naturen och till allt som lever i den här världen. Allt från de där lavarna i gammelskogen, som du pratat så varmt om- Ända till småfåglarna, som du satt upp talgbollar till, utanför din lägenhet.

Plötsligt så finns du inte mer och det känns så overkligt. Men jag vet att du kommer alltid vara med mig.

Och jag ska tänka på dig, jag ska tänka på dig de dagar när vädret gör så att man tvekar på att gå ut. På att du såg det fina i regnet, i snön och i snålblåsten. På att du visste att utmaningar var till för att mötas, och för att du levde för att du alltid skulle få lära dig något nytt.

Jag kommer att sakna dig så mycket. Jag kommer att sakna ditt snabba och ärliga sätt, och jag kommer att sakna att du alltid var dig själv.

Men mest av allt kommer jag att sakna alla de där stunderna med dig, de där stunderna när jag fick lov att bara vara din lillebror.

Jag älskar dig brorsan och jag är så ledsen att du är borta.