I 10 månader har jag varit i ett annat liv, ett liv utan Mathias, ett liv som jag hamnade i. Det här livet är så svårt, det gäller inte att klara dagen, det gäller att klara alla dagar framöver. Går inte att tänka så, nu är det här och nu som gäller, att försöka tänka på en framtid skapar ett kaos. Ett kaos som för mig är omöjligt att hantera. Att tänka på här och nu, det är så dagen får gå.

Minnena av Mathias dyker upp mest hela tiden, en doft av kaffe, en fjällrävenryggsäck, ett inlägg i miljödebatten, kläderna i klädkammaren, en träbåt i hamnen som ser ut som att någon behöver rädda den.  Jag påminns om Mathias i alla mina andetag och det gör ont. Han borde ha varit här. I vissa stunder gör han sig mer påmind, mer än det vanliga bruset, en artikel om att Kina lättar på regelverket ang användning av noshörningshorn i mediciner. Såren rivs upp, jag kan tyst höra Mathias engagerade röst. ”Vilka klåpare”.

Veckan har fyllts med jobb, samvaro med lillgossen och trevande efter en ny tillvaro. Trevandet efter ny tillvaro har skapat kaos, med kaoset kommer ångesten, med ångesten kommer promenaderna. Många och långa har de blivit i den mörka novemberveckan.

Livet utan Mathias är tyst. Tar ett nytt andetag. Bara tystnad.
Efter slutet finns bara minnen. Saknar dig så oändligt.