Igår var det söndag igen. Söndagar blir en dag då jag stannar upp, räknar veckorna sen Mathias tog sitt liv. Nu har det gått 12 ofattbara veckor utan att Mathias har varit med. Jag tror aldrig att jag kan lära mig att leva med sorgen, jag saknar de glada tillropen, sms uppdateringar och telefonsamtal. Mathias levde sitt liv i ett högt tempo , men även i det tempot högg han telefonen och ringde för att bara snabbt berätta vad som var på gång. Vi bodde inte i samma stad men Mathias lät mig vara delaktig i delar av sitt liv och delade sin entusiasm. Men i de andra delarna av livet släpptes ingen in, det vet vi nu.

Storasyster ordnade med middag så att vi  kunde ses innan Lillebror tar flyget till Norge igen. Det blir prat om det mesta som händer runt omkring och planer för framtiden. Jag försöker vara delaktig , men hela tiden finns ett stort stort sår som gör så ont, Mathias saknas, det var inte så här det skulle bli.

Mina dagar är fyllda av sorg, det blir så att sorgen tar stor del av mina tankar och det känns som att det får vara så. Det finns ingen kraft att styra bort sorgen av Mathias, hur ont det än gör så kan ingen ta smärtan för ens en sekund. Mathias levde så klart sitt liv, men på något sätt fick jag vara lite delaktig. Nu när mitt liv stannade så får det ta tid att se om det finns något nytt.