Den här morgonen var det första jag tänkte samma sak som alla andra morgnar, hans namn. Mathias.
Hans fina leende.
Även under sömnen, i och utanför drömmarna så finns känslan av att det inte är som de ska vara. Något som är fel i livet. Så fel.
Skavet följer under vakentiden, något säger att det är någonting jag måste göra någonting åt. Åter och åter igen så återkommer jag till verkligheten, åter måste jag inse att det är för sent.

Två år har gått, två år utan Mathias. Så många dagar sedan den där söndagen för två år sedan. Söndagen när mörkret kom. Den sortens mörker som kom för att stanna kvar i livet.Söndagen när Mathias , i den stunden inte orkade leva längre.
Två overkliga år av saknad och sorg har passerat. Så länge sedan, samtidigt som det känns så nära i tid, han var ju här nyss. Så svårt att förstå. Det är så svårt att förstå, Mathias var så levande, det känns som han var alltför levande för att nu vara död.
Den dagen 14 januari, sedan den dagen har jag levt med smärta över att Mathias måste ha haft så obeskrivligt svårt, så mycket mörker och jag kunde inte hjälpa honom, ingen kunde hjälpa honom, jag förstod inte och det är så att ingen annan heller förstod hur sjuk han var. Men jag skulle ju ha varit där. Vi skulle ha pratat, stöttat och hjälpts åt som vi gjort i andra sammanhang.
Men han var ensam, ensam i sin svåra sjukdom.
Det fungerar inte att säga att jag inte ska tänka på hans mörker, bara för att jag säger det så är det inte så att tankarna försvinner, det fungerar inte på det sättet.

Läser så många berättelser från dem som drabbats av sorgen att förlora ett barn. Situationerna och sjukdomarna som ligger bakom de tragiska händelserna är så klart olika. Ingen situation är den andra lik.
Jag läser för jag undrar hur de närstående klarar av att fortsätta i det liv som blev efter liknande livsöden, det är inte för att förstå, det går aldrig, men för att känna mindre ensamhet. Jag läser inte för att finna tröst, mer för att söka stöttning, stöttning i vetskapen om att vi är fler. Veta att det är fler som blev lämnade kvar med alla varför.
All sorg är tung, svår och svart och sörjer gör vi alla drabbade om än på olika sätt. Det går såklart inte att finna en familj med i samma situation som vår. Mathias var så, ung, energisk, inspirerande med planer för framtiden. Men han utvecklade en sjukdom som var dödlig. I all detta livliga liv, med ständigt nya projekt, där doldes ett kaos i hans inre. Hur kunde han dölja att han hade en dödlig sjukdom.

Det finns fler unga människor som uppfattats utåt som inspiratörer och med ett otroligt stort engagemang som också hamnat i det totala mörkret, jag läser igen på vandringsbloggen. Jag kände inte författaren till vandringsbloggen, men hennes bortgång har gjort så stort intryck på mig. Mathias älskade också friluftsliv, skogsliv, kaffe och vänner. Även om jag inte vet, så får jag känslan av en likhet. Känsliga och empatiska. Det ger ingen tröst, men det kan ge lite stöttning i sorgen, återigen en känsla av att inte vara ensam i den sorg som följer i livet hos de som blev kvar.
Jag blir så påverkad av vad den unga tjejen skriver, jag grips av hennes texter. Hon fick också ett liv som var alldeles för kort. Jag läser hennes texter igen för att påminna mig själv om att det finns iallafall en annan ung människa som också levde ett liv som hon skapat av sina drömmar och sedan inte orkat leva längre. Jag vet ju inte om det var depression, men det jag lärt mig är att depression är en livsfarlig sjukdom.
Empatisk och känslig, höga krav på prestation, höga krav på sin kreativitet. Påminna mig om att det finns andra kreativa unga som inte sett någon annan utväg än att avsluta sitt liv. Jag kämpar för att undvika att hamna i de snurriga tankarna att det bara var Mathias som dolde sitt mörker bakom en sprudlande personligt. En fasad som fungerade utåt, men dolde ett inneboende kaos.
Livet är så skört, vi vet alla att ingen av oss är vaccinerad mot sjukdomen och vi vet att vem som helst kan drabbas.

Idag har jag varit på jobbet, försökt skingra tankarna med jobb och åter ännu mera jobb. Skulle egentligen ha velat vara i en miljö som Mathias gillade, kanske skogen, pratat med småfåglarna, druckit kaffe. Men nu blev det så här, det är mycket som ska förberedas på jobbet och jag har insett att det på något sätt ändå är av vikt för mig att vara på plats nu, i tider av omstrukturering. Jag behöver hjälp med att få dagarna att gå.
Mathias är med mig vart jag är, och jag kommer att vara i skogen en annan dag för att minnas och reflektera.
Sitter vid Mathias grav, i kvällsmörkret. Tänder ett ljus.
Tankarna gör så ont, de tankar som kommer, de gör så ont, kan bara snudda vid dem, på det sätt han tog sitt liv, på det sätt han ville skona sina vänner från att hitta honom. In i sista stund, i sin egen outhärdliga smärta, tänkte han på andra.
Sitter kvar vid graven. Finns inget annat att göra.

Ofattbart att Mathias med sitt stora hjärta lämnade jorden alldeles för tidigt.
Älskade , älskade vän, du är så saknad.

Tack till alla vänner som tänker på Mathias och låter mig få veta. Tack.