Så är det den 14 januari. Tre år har passerat sedan den dagen då Mathias tog sitt liv. Tre år utan Mathias. Sorgen är lika påtaglig och gör lika ont nu som då.
De senaste veckorna har tankarna varit tunga, djupa svackor och mörka stunder. Att minnas hur det var för tre år sedan. Mathias som hade rest tillbaka till Stockholm efter julhelgen. Att han blev patient på Nacka för att justera medicinen. Mathias och läkarna som informerade om att det skulle bli bra. Lillebror som tog sin läkarexamen. Mathias bekymmer med examenspresent. De långa samtalen med Mathias, och att jag ändå inte förstod. Samtalen som jag spelat i repris så oändligt många gånger, vad var det han försökte säga? Vad missade jag? Vad missade läkare på sjukhuset? Vad missade personal på sjukhuset ? Sen skulle vi ju ses i Stockholm veckan efter. Lillebror skulle få sin examen och få ha sin dag först, sen skulle vi ses. Jag trodde på det Mathias sa, han lät så positiv till att vi skulle träffas.
Jag fick åka till Stockholm och minnena från det är som att allt är något jag sett på film, att det inte var verkligheten. Mer en film i ultarapid.

Varje dag under de här veckorna i januari , innan katastrofen, är det så tydligt för mig att det kommer en annalkande katastrof. Tankar, tankar, ångest, kroppen förbereder sig för katastrof, vad ska hända nu. Det är så tydligt att det någonting jag måste förhindra, men vad? Det skaver och skaver, jag måste göra något.
Det är trassel i alla tankar, men det spelar ju ingen roll. Inget går att ändra på.

Den här dagen har jag vandrat tillsammans med en mycket nära vän. Vandrat ut på Hindens rev. Varit ute i naturen, på en stig mellan jord, himmel och hav. Kanske var Mathias där, kanske var han med, i snön, i vinden, i havet.
Havsörnen flög över oss, cirklade runt några varv och försvann inåt land. En spaningsrunda för att se att vi var där.
En dag med en vän, kaffe och långa djupa samtal.
Det är något Mathias tycker om.

Jag kastas återigen tillbaka till katastrofdagen den 14 januari 2018, den dagen min älskade Mathias inte orkade längre.