I går var det 22 månader sedan Mathias dog. Långa månader av saknad, skuld och sorg.
Mathias är inte här i detta livet, men han är med mig varje dag.
Tänker på hur livet skulle se ut, med en framtid, en framtid med med alla mina 3 barn. Vi skulle leva här, dela med oss, vara med på resan, kämpa tillsammans, finna nya lösningar tillsammans.
Inte gå till Mathias grav.

Det här med att förlora ett barn , det är någonting som inte någon förälder ska behöva uppleva.
Hur tar man sig vidare?
Det går , på något konstigt sätt så går det.
Det går, dagarna går, men man dör en bit på vägen.