Idag är det 3 månader sedan Mathias tog sitt liv. 3 månader sedan min älskade son som var värd ett så långt liv, avslutade sin stund på jorden. Vad var det jag borde ha förstått? Vad var det jag missade? Vad var det vi alla missade? Aldrig, aldrig kunde jag förstå att Mathias var så sjuk. Med den energin han hade i sina aktiviteter och engagemanget i sina medmänniskor som jag upplevde att Mathias hade ända till sista dagen, hur kunde han då dölja de djupt mörka tankarna som fanns inom honom? Ingen blev insläppt.

Tänker återigen på julhelgen som var det sista tillfället jag träffade Mathias. Hela familjen var samlad och jag vet att jag tänkte att Mahtias var lite lugnare än vanligt, han brukade alltid kunna få igång livliga diskussioner runt middagsbordet, men nu hade han en lite lägre framtoning, men inte så att jag tyckte att något var konstigt. Han var ju sjukskriven pga utmattningsdepression. På julafton hamande Mathias i en svacka, han berättade att han inte kunde se positivt på framtiden. Lillebror och Mathias gick ut en runda och pratar, när de kommer tillbaka så tycker jag att Mathias är som vanligt igen. Men nu är det upppenbart att han hade betydligt mörkare tankar än vad han uttryckte. De resterande dagarna var Mathias med på flera utflykter. Till  sommarstugan, ett ställe som han alltid vill komma till och där mycket aktiviteter planeras, så även för Mathias och han var glad att vara där. Jag och Mathias var vid Sundsby, det var en regnig annadag jul, men väder har aldig bekymrat Mathias, det tar man som det är. Mathias var glad och vi diskuterade som vanligt allt. Natur, tallar, skog, fåglar och hans sjukskrivning. Men han avslöjade inget av hur dåligt han mådde. Vi pratade istället om vad som han skulle fokusera på, det som var bra och kändes positivt. Här stannar mina tankar varje dag: som mamma hur djupt ska man gräva i en vuxen persons tankar? Ska en förälder bara uppmuntra och motivera, är det en förälders roll.
Kaffe hade vi förståss med oss och det blev utspätt av regndroppar, men smakar lika bra ändå. Vi passerade en köksträdgård där det inte var skördat i höstas. Mathias hade så klart åsikter om odlarnas oduglighet, att inte ta tillvara grönkål, rödkål, brysselkål är otänkbart.
Mathias åker tillbaka till Stockholm, jag pratar med Mathias varje dag. Alltid har han hågot på gång, bio, båtklubben, nyårsafton hos en av sina närmaste vänner. På nyårsdagen berättar han att han har varit ute med sin vän och de hade pratat mycket om hans depression, Mathias fick hjälp, stöttning och han säger att han har läkarbesök i veckan och sen vill han börja jobba. Lillebror  ska ta läkarexamen två veckor in i januari, Mathias uttrycker att han gärna vill  komma hem för att vara med och fira men eftersom han varit borta från jobbet så vill han att vi väntar med att köpa tågbiljett. Men vi pratar mycket om examenspresenten, han vill ge Lillebror en träkåsa och gravera in en fin hälsning.

Han kommer inte till examen, något händer med Mathias, han börjar inte jobba, han blir inlagd på sjukhus, vad som hände med sjukdomen, med sjukhuset, med diagnosen, med medicinerna, med permissionerna, får vi aldrig veta. Jag vet att jag aldrig hann komma och träffa Mathias i Stockholm veckan efter examen som vi pratat om att jag skulle, jag kom dock dit men det var för sent. Mathias tar sitt liv två dagar efter det att Lillebror tar sin läkarexamen.

En vän kommer på besök idag, jag har lyckats baka en kaka, hållit ihop tankarna och bakat. När jag hämtar äggen i hönsgården så klappar jag hönan Cappucino, det är Mathias som har döpt henne till det för hon har fjädrar i färger som ser ut som kaffe med mjölk. Efter fikastunden funderar vi på om vi ska gå till graven, men jag kan inte få kraft till det, inte idag. Mathias ska inte vara nergrävd, han ska leva och göra livet levande för så många andra.
Min vän och jag går en promenad i skogen istället, denna ljusa aprilkväll. Jag är så tacksam över all samtalsterapi, när jag får prata om det outhärdliga som har hänt, så känns det som jag kanske kan försöka överleva några dagar till.

Döden är så mycket inte, inte finnas, inte vara, försöker förstå Mathias inte är här. Mathias min älskade son, jag har inte min Mathias här, han som var så mycket.

Min livslånga sorg och saknad började för 3 månader sedan.