Sista vintermånaden, så är vi där igen. Ännu en gång har helger passerat, katastrofdagen den 14 januari, den dagen som för alltid kommer att vara en j*la dag, Mathias begravningsdag i februari, nu har jag genomlevt dem alla ännu en gång.

Denna tiden på året. Det börjar förresten i december, fortsätter i januari och in i februari, en av alla tunga tider. Tiden för vår sista jul, Mathias död och begravning. Denna tiden så som annan tid krävs det en enorm energi för att kunna fungera, tiden tenderar att fyllas av tankar och minnen av Mathias. Saknaden växer och gör mitt hjärta tungt, mörkt och tungt. Sorgen gör mig trasig och orkeslös. Mathias självmord och de känslor som det för med sig, kämpar sig upp till ytan, åter och åter igen. Alla helger och traditioner är numer ganska så likgiltiga för mig. Trivselaktiviteter har liksom ingen betydelse i den värld jag hamnat i. Jag lever inte i samma värld som vi alla tillsammans upplevde. Det som drabbat Mathias känns så mardrömslikt och osannolikt. Alla förväntningarna, de vardagliga likväl som de i traditionerna ingående förväntningarna, alla de som kändes självklara, kan jag inte ens med en viljeansträngning efter det som hänt , åter känna mig delaktig i.

Söndagen den 14 januari 2018 stannade tiden. Och i år inföll den 14 januari åter igen på en söndag. Denna skitdag som inte borde finnas. Jag vet att det inte var datumet som föranledde Mathias mörker, men för mig är tankarna ändå där. Det är så som det är. Söndagen den 14 januari tickar på, jag följer klockan, dagen går i repris. Morgonen när jag söker Mathias och får svar på sms. Lunch tid, när Mathias lämnade denna värld. Ensam i sin sjukdom och förtvivlan. Kvällen när polisen kom till oss. Kvällen då tiden stannade även om den fortsätter gå. Jag återvänder ganska ofta till den kvällen när det knackade på dörren och två poliser stod utanför. Jag kan på något sätt se mig själv utifrån, när jag går isär, en märklig känsla. Jag kan se situationen utifrån, som i en film som spelas i slow motion. Och det gör lika ont idag, som det gjorde då.

Då innan jag förlorade Mathias hade jag inte ägnat psykisk ohälsa och självmord tillräckligt många tankar. Jag hade helt enkelt inte insikten och kunskapen, jag visste inte hur många självmord som faktiskt sker på en dag, jag visste inte att jag borde oroa mig för att det skulle hända, för det fanns inte i min sinnesvärld. Kanske det största misstaget jag gjorde. Jag vet inte om det kunnat rädda Mathias om vi jag haft mer kunskap. Hade det gjort skillnad, jag tror att det gjort det.

Söndagen i år är en vintrig söndag. Snö och sol. Jag vet att Mathias hade tagit sig an dagen med en otrolig energi, kanske genom att åka långfärdsskridskor på huvudstadens isar. En dag med vänner, skridskor, ryggsäck, stormkök , isdubbar och kaffe. Ett söndagsäventyr på isen.
Söndagen passerar. Det blir en dag i Göteborg. Länge sedan det varit så kallt och under så lång tid. Jag och en vän åker Älvsnabben, båtlinjen som tar resenärerna över Göta Älv. Lyssnar på ljudet av isflaken som skrapar mot däcket. Avstigning sker vid Lindholmen. Vi stannar länge vid älvstranden och tar in alla ljud, dricker kaffe, matar och fotar skrattmåsar. Det är en strategi att fokusera på något som tar ens fulla koncentration. Skrattmåsarna är snabba, jag lovar. Det är så att jag precis som alla andra vilsna föräldrar som förlorat ett älskat barn försöker hitta alla möjliga och omöjliga vägar att hantera det som egentligen inte går att ”hantera”. Vi kämpar och försöker, varje dag, så så blir det även denna söndag, leta efter vägar att överleva dagen.

Vi alla kämpar för våra barn, just för att vi älskar våra barn villkorslöst. Vi kan göra vad som helst för våra barn, med detta så kommer att kärleken till våra barn kan inte dö. Inte på några villkor. De finns alltid med oss. Jag har tvingats genomleva en erfarenhet som jag skulle gjort vad som helst för att undslippa. detta blev min livshistoria. Det kunde ha varit din.

Älskade, älskade Mathias. Om du ändå varit här. Mamma.