Tiden läker alla sår. Det stämmer inte. Det fungerar inte på det sättet, såret finns, det läker inte, det blöder. Älskade Mathias, hur skulle det kunna läka?
En saknad som aldrig ger sig av. Att vara tvungen att inse att någon som är mitt i livet, just börjat sitt vuxenliv , mår så dåligt i en psykisk sjukdom att han tar sitt liv. Den förlorade framtiden för Mathias, för oss efterlevande gör att jag sjunker neråt, ner i den djupaste sorg.

Helgen i mörkaste månadsskiftet oktober november är en helg när vi alla får minnas de kära och nära som har lämnat oss. Det här är en helg när det pratas om döden. Döden tillhör livet, det är det enda vi kan vara alldeles säkra på. Döden blir uppmärksammad innan och under allhelgonahelgen. I den tid vi lever nu så är det en dag som behöver sin dag i kalendern. I vår kultur i västerlandet finns en räddhågad inställning till döden. Det är något vi inte talar om. I nyhetsflödet kan vi se att den våldsamma döden ibland beskrivs detaljerat och väldigt ingående. Men den existentiella frågan om döden och vad som sker vid ett dödsfall – det är helt ointressant, och med det följer att det är väldigt svårt att möta människor i sorg. Så här är vi analfabeter, synd, då stöttning och varm medmänsklighet är att hjälpa i stunden och att hjälpa de drabbade att hitta i sitt nya landskap. Att möta någon som drabbats av något så extremt smärtsamt och traumatiskt som att förlora ett barn är så svårt och skrämmande, men jag tror att för alla oss som hamnat i den situationen är det avgörande för att överhuvudtaget orka möta nästa minut. Att någon är där, att bara vara. Och lyssnar.

Det är nu den tredje allhelgonahelgen sedan Mathias lämnade oss och sina vänner. Allt känns overkligt, ibland känns det som att det inte är så länge sedan, det är ofta jag känner det onda som jag upplevde i början. I bland känns det som det är så otroligt länge sedan jag träffade Mathias. Jag längtar efter Mathias och jag tänker på Mathias väldigt ofta, har svårt att inte tänka på honom.

Så är det Mathias fina vänner, de minns , de hör av sig, vi träffas, vi ringer, vi pratar om Mathias. De låter mig få veta att de tänker på Mathias. Vännerna delar ledsenheten och saknaden, vågar och orkar prata , berätta och lyssna. Några vänner berättar att de tänker på Mathias varje dag, det är så fint att veta , att vi är fler. Jag är inte ensam om att minnas. Att få berättelsen från Mathias vänner blir så viktigt, att jag får deras bild av Mathias, vad de haft för upplevelser och vad han betytt för dem . Det är en mening med det, det är att inget liv är meningslöst. Att han får ha en fortsatt plats i människors liv.

Sen förra allhelgonahelgen så har livet tuffat på. Det känns lite som jag har två parallella liv. Ett liv med saknad och sorg, det mörka livet, sorg, saknad och tungt . Så evigt mycket saknad, så mycket ledsenhet, så mycket aldrighet.
Å andra sidan finns ett liv som rullar på. Dagarna går, vi blir äldre, vi ser inte ut som vi gjorde när Mathias dog. Storasyster med familj pusslar med att få ihop jobb, förskola, corona, VAB och vardag. Lillgossen växer och lär sig ständigt nya saker. Han åker med i traktorn, den traktor som Mathias körde ganska så mycket, men det finns ingen som kan köra Fergusson på samma sätt som han. Lillgossen gillar att åka båt. Han gillar att cykla, gillar att gräva efter daggmask. Han gillar det mesta. Han pratar och blir klokare och klokare. En av mina vänner kommenterade att han liknar Mathias på vissa sätt, med sin försiktiga framtoning. Så var det när han var liten, Mathias, en försiktig liten kille. Lillflickan, som inte delat någon dag i det levande livet med Mathias, hon har börjat på förskolan och är en liten maskot, än så länge yngst på avdelningen och mycket uppmärksammad. Hon springer fort och övar på det mesta. Och har mycket av det här med egen vilja.

Lillebror bor i staden norr om polcirkeln. Nu har flickvännen och lillebror har flyttat till gemensam lya. Han har kommit långt i sin utbildning. Två dagar innan Mathias inte orkade tog han sin examen, nu är AT tjänst fixad och han har avverkat ett år på sin specialistläkarutbildning, skaffar mängder av erfarenhet och kunskap. Skaffar även mycket erfarenhet och kunskap om fjällen och om toppturer på skidor. Så har också coronan satt sina spår i allt en tydligare gräns mellan de nordiska länderna, det nordiska samarbetet knakar. Att ta sig över gränsen , i den ena eller andra riktningen är helt klart en utmaning och en lösning ser ut att vara långt borta.
Nu var det länge sedan vi satt vid samma bord.

Jag har blivit äldre, ser inte ut som jag gjorde när Mathias var här. Att vara änglamamma tar så mycket kraft, att kämpa med en kropp som skriker av smärta och av sorg. Det är starka känslor. Ångesten som envisas med att bråka ständigt och jämt. Att vara fokuserad och kreativ på jobbet kräver så mycket mer, då minnet ofta sviker. En dålig kombination när ökade effektivitet är högsta prioritet.
Vissa dagar känner jag mig relativt stark och vissa dagar är jag väldigt skör.

Naturen, djuren och mångfalden, där sker också förändringar och inte är det till det bättre.
Så kom coronan, naturens hämnd på människans girighet, och den är livskraftig.

Det är så mycket Mathias skulle varit med och delat, så mycket som han skulle haft åsikter om, ibland är jag lite osäker på vilken åsikt, men att det skulle vara någon, det vet jag.

Allhelgonaaftons kväll, jag går till graven. Hur svårt det än är så påminner mig graven om att han inte är här. Det finns inget annat att göra än att tända ljus, låta tårarna rinna, tänka på Mathias och återigen tänka på Mathias och hans engagemang. Lyssna på Laleh, En stund på jorden och Marit & Albins sång till Mathias.
De man har förlorat ska få leva kvar inom oss. Jag är så tacksam för de som kan hjälpa till att bevara minnet genom att tala om de döda och nämna deras namn.
Mathias ska få leva kvar inom mig.

Älskade, älskade Mathias, jag saknar dig så innerligt.