Hösten är här, på riktigt. Mörkret blir mörkare, gråvädret blir gråare. Det tunga blir allt tyngre. Höstvardagen med de svåra känslorna, de svåra som finns där, inte tar någon längre paus, inte på dagen och inte på natten. Sorgen består av så många känslor, starka känslor och det kan vara en förklaring till tröttheten. För sorgen är så tröttande.
Så nu är det en ny höst utan Mathias. Och en Corona höst som i och för sig inte inte tillhör en vanlig höst, men gör avståndet till dem jag vill och har ett stort behov av att träffa blir mycket långt. Det är svårt att springa ifrån alla tankar i ensamhet.
Höstledig några dagar från jobbet, några dagar för att få en återhämtning ifrån alla videomöten. Jag intalar mig själv att om jag får några dagar att vila i, då, då kommer tröttheten att motas bort. Dagar av ledighet, de fylls också på, även om coronan har tagit över en del av besluten på vad som är möjligt att göra. Men jag tar med lillgossen och lillflickan till havet, vi tittar på sångsvanarna som flyger mot Danmark, i sina fina formationer. Vi samlar musselskal på stranden och trampar i vattenpölarna på strandstigen.
Mitt i alltihop blir minnena för tunga, jag går till Mathias grav. Att jag nu känner mig hemma på kyrkogården, hur fel är det att livet tog en vändning där jag fick en plats på kyrkogården som blev en välkänd plats. Jag får gå till en grav istället för att vara med min son, skratta åt hans underfundiga formuleringar, irritera mig på hans stökiga framfart i hobbyrummet, sansa mig när jag vet att han slänger ut kommentarer som ska få mig att reagera för att sedan skratta åt det komiska i situationen. Att le tillsammans.

Fortsätter min vandring som går till skogen. I skogen kan jag stundtals känna en kraft, som att energin fylls på. När energin fylls på, fylls också huvudet med tankar på vad jag ska fylla min lediga dag med. En känsla av att orka finns plötsligt där . Orka att plocka fram bilder på Mathias, ordna med ett bilder här på bloggen, leta reda på Mathias perkulator. Jag vill att minnet av Mathias ska finnas i min vardag. Jag får inga nya minnen med Mathias , men genom att vårda de minnen som finns, så ger jag honom rum i mitt liv. När jag sedan är hemma igen och ska smala ihop mig för att börja leta efter bilder, öppna kartonger med Mathias tillhörigheter, då faller jag isär igen. Smärtan gör för ont, tårarna rinner, aldrigheten blir för svår att hantera. Kraften finns inte. Så inte denna gången heller får jag fram några minnen. Jag totalkapitulerar, sorgen är inte hanterbar.

Kontakten med en av Mathias fina vänner är en vänskap som jag kan finna en styrka i, vi pratar om mycket och sist vi möttes pratade vi om hantverk. Om hur det kännas som att det går en trend i att bevara det som är gammalt. Det har blivit ett värde i att bevara gammal kunskap. Allt går liksom inte att läsa om, vissa saker måste praktiseras, och utövas i mång många timmar. Det finns en återupptäckt nyfikenhet på den hantverkskunskap som håller på att försvinna. En nyfikenhet som tagit fart under corona isoleringen. Det finns tid att använda till kunskapsuppbyggnad. Här var Mathias lite före i tid. Mathias vän berättar om en present från honom, en läderpåse som han tillverkat på egen hand, innehållande tändstål och andra användbara prylar för att göra upp eld , en kunskap som alla skulle ha enligt Mathias. Och det känns väl ganska så rätt nu när det här året har passerat. Jag fick en täljkniv, handtaget i renhorn, hönsen fick en smidd dörrhaken till sitt lilla hus, allt hantverkstillverkat av Mathias.
Nu har det blivit en trend. Hållbar konsumtion, i den ingår att ta vara på , att återanvända material att laga och lappa, att använda sin kreativitet . Undrar hur han skulle hanterat Black friday , antagligen hade hade han klämt fram några fyndiga kommentarer, några lagom sarkastiska med en hel del ironi.

Tomt. Ljudlöst, sorgens oändliga, ökenkänsliga ensamhet.

Du fanns där, du drev på med din entusiasm, nya infallsvinklar, lite före sin tid.
Det är tomt nu. Det gör så förtvivlat ont.

Nej, sorgen lättar inte.