Sommaren förflyter, det är fina dagar på västkusten. Har varit ledig från jobbet några veckor, känns som en välbehövlig ledighet. Att vara på jobbet är krävande, att ständigt försöka trycka bort tankarna på Mathias, att ständigt söka efter ett nytt liv, ett liv att förhålla sig till. Tröttheten finns med för känslan är att jag är inte delaktig i det liv som alla andra rullar på i. Det gör mig stressad och trött. Jag är kvar utanför det där ekorrhjulet och jag har absolut ett lägre tempo. Det kan inte vara meningen att livet ska snurra så fort med krav på effektivitet som är omåttlig, och utan reflektion.
De svarta tankarna tar också kraft, detta ständiga varför, varför Mathias?

Lillgossen har varit på besök, ett längre besök. de bodde här i sommarhuset i mitten av juli. Det finns saker som små lillgossar gärna gör när det är sommar och varmt. Passar på att bada när badsäsongen var inne. Tittar på gräsklipparen när den äntligen skulle köras. Varmt och soligt, inget regn, lång tid mellan klippningarna.Så när gräsklipparen äntligen behövde köras var underhållningen fixad. En stunds avkoppling för mig, lillgossen studerar intensivt, vill inte lämna utsikten över den spännande apparaten. Möjligtvis kan nyplockade blåbär med mjölk avleda uppmärksamheten för en stund.
Sommartider.
Lillgossen badar, seglar med musselskal och plaskar i vattnet. Vill inte kliva upp när underläppen börjar bli blå och skakar av kyla. Det gäller att ligga i när det finns möjlighet att plaska i strandkanten.
Dagarna fylls på något sätt utan att jag behöver tänka, bara vara med i nuet. En sådan liten person kan få mig att sluta tänka på vad som varit och vad jag ska möta. Det finns ett oskrivet, men ack så tydligt krav på att vara här och nu. Det är här det händer. Så ett sätt att rensa hjärnan, komma ner i varv och närvarande i stunden.
Lillasyster behöver ingen mer underhållning, hon är så nöjd med de aktiviteter som finns runtomkring.

Smärtan och rädslan för ångesten sjönk undan.
För en stund.

Dagarna går och sommarvardagen återvänder. På landet finns Mathias saker överallt. Det är makrillmeten, fiskenät, träskidor, kajak, båtmotorer. Att alltid flytta runt saker som tillhör Mathias är mycket tuffare än jag var beredd på. Det finns något så rörande och sorgligt att vara bland hans grejer, de var en så stor del av hans tid här på landet. Det fanns såna förväntningar när han skaffade dem. Så mycket tanke som han ägnade åt att fundera på vad som skulle skaffas. Så många han träffat och diskuterat alla båtdetaljer, fiskedetaljer, kajakdetaljer med. Allt för att förstå och för att lära, lära för livet. Lära ut till andra. En sådan stark tro på framtiden.

Tänker på sommaren när Mathias hade byggt sin kajak. Sedan transporterat den hit till landet. Första paddlingsturen i Gullmarn.
Efteråt har jag många gånger önskat att jag kunde vrida tillbaka tiden till juli det året.  Då var världen som den skulle fortfarande. Jag tror Mathias trivdes med livet och mådde bra. 

Denna tid, sommarens tid, som också är så svår att förhålla sig till. Jag funderar så mycket. Många gånger är jag olidligt trött på alla mina tankar. Jag försöker sortera och förstå. Försöker hitta en väg. Hitta min väg på sorgens stig. Ett steg i taget, hur många gånger har jag repeterat dessa ord, ett steg, ett andetag.
Ovissheten är det enda självklara.